HT:s dekanblogg

Vi går mot sommar. Många har redan hunnit iväg på semester. Jag hoppas att ni får chansen att vila ut efter en lång och påfrestande vår. Många av oss är tröttare än vanligt. Ledigheten behövs verkligen i år. 

Hösten blir inte som vanligt, men det går åtminstone åt rätt håll. SOL och LUX-husen kommer att öppna upp lite mer. Det kommer att bli fler studenter på plats när undervisningsmoment som behöver ges på campus äger rum i salarna. Det kommer inte att göra saker och ting enklare – vi kommer att behöva fler vakter, mer handsprit och ordning och reda – men det blir iallafall ett stort steg i rätt riktning.

Vi får inte heller glömma att glädjas åt framgångar.

Årets Pro Futura-forskare är utsedda. Bland de fem, av totalt 29 nominerade, unga forskare som utsågs återfinns Lisa Hellman. Stort grattis till Lisa och historiska institutionen! Lisa Hellman är idag verksam vid Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität Bonn. 

En annan glad nyhet är att en av våra forskare, Henrik Thorén, beviljats ett anslag i Formas utlysning ”Ekonomiska och finansiella drivkrafter för klimatet”. Där delade nio beviljade forskningsprojekt (varav två från LU) på 72 miljoner. 

Slutligen har vi fått rektorsbesluten om ytterligare GU-tilldelning, och sammantaget blir det en del extra utbildning under höstterminen till HT för bristyrkesutbildningar, livslångt lärande och korta kurser. HT står för två delkurser inom LU:s nya introduktionstermin; etnologerna ger en kurs på tematerminen Vårdvetenskap/global hälsa; KOM ger en kurs ”Death and dying – perspectives and practices” inom EUGLOH-samarbetet, och HT ger en kurs inom vidareutbildningen Digitalisering och AI. Tack för den stora arbetsinsatsen, alla ni som med kort varsel skrivit kursplaner och komponerat nya lärarlag! 

Det är nog för tidigt att dra några slutsatser om vad detta betyder i förlängningen, men ganska klart är att det för närvarande finns en större rörlighet och kortare framförhållning i delar av utbildningssidan. Helt klart är att HT:s lärare och institutioner varit framgångsrika i att sätta samman nya kurser som speglar samhällets behov och de behov som uppstår i nya tvärvetenskapliga sammanhang. 

Det lovar gott för framtiden!

Johannes

Den stora frågan var om det skulle bli distansundervisning eller campusundervisning i höst. Det är det beskedet alla våra studenter, lärare och annan personal väntat på. Nu meddelar regeringen att studenter, universitet och högskolor kan förbereda sig på att gå över till mer undervisning på campus igen, men att lärosätena har ett stort ansvar att minska smittspridningen.

Allt har hittills hängt på de där kurvorna som våra vänner på FHM ritat. Men nu blir det nog helt andra siffror, som dikteras av mycket mer praktiska omständigheter, som blir de viktigaste.

De stora byggprojekten – Forum Medicum, LUX, m fl. är bara några av universitetets enorma framtidssatsningar. Lunds universitet har valt att gå in i dem för att man med rätta ansett att lokalerna är bland det viktigaste för verksamhetens utveckling. Men när jag går runt på SOL och LUX och funderar över hur våra lokaler skulle behöva coronaanpassas för att möjliggöra att man använder dem om Covid-19 kommer att utgöra en lågfrekvent risk med allvarliga konsekvenser under lång tid slås jag av att de är så perfekt anpassade för de behov vi hade fram till i våras. En del av våra ämnen har 80-100 studenter på kurserna den första terminen – alltså har vi ett antal 80-100 salar, osv. ner till salarna med plats för 30 och de riktigt små för grupparbeten och seminarier. Ja, ni förstår.

För att coronaanpassa våra lärosalar på enklaste sätt behöver man reducera antalet platser. Vi håller som bäst på med att göra själva beräkningen. Inte för att vi förväntat oss ett visst beslut, utan för att schemaläggarna på ett enkelt sätt skulle kunna boka om ifall det kom ett beslut om att ett visst undervisningsmoment var tillåtet att genomföra på campus under förutsättning att tillräckligt avstånd mellan studenterna kunde garanteras. En gissning är att man behöver två tomma platser mellan varje student i SOLs hörsal, i LUX C121 och C126. Då har de salarna plötsligt förvandlats till salar med plats för 30. 30-salarna i sin tur kanske är litet luftigare, men det blir ändå 15-salar. Om helgruppsföreläsningar för våra största kurser på LUX i en social distans-situation någonsin ska bli möjlig måste vi hyra LUX aula (men tillsvidare är det i vilket fall som helst oklart om föreläsningar med fler än 50 studenter kommer att vara möjliga).

Om Covid-19, eller något virus efter det, tvingar oss till större avstånd i den dagliga verksamheten, kommer en hel del av det förtätningstänkande som präglat oss hittills att tvinga fram en ny pedagogik som kramar det mesta ur de lärosalar som vi byggde för det tidigare normala.

På måndag eftermiddag räknar vi med att vi har inventerat våra salar och bestämt hur många studenter de kan coronaanpassas för. För de flesta salarna kommer det att innebära att det nuvarande antalet divideras med 2 eller 3.

Men även om detta kommer att medföra en hel del pusslande är det med stor lättnad som vi nu verkar kunna se fram mot en höst med studenter på plats i våra hus

Trevlig helg,

Johannes

Det har bara gått två månader – även om det kan kännas som om en evighet passerat. Hur coronapandemin påverkat oss hittills är omöjligt att säga. En del saker är förstås uppenbara: kostnader för forskningsresor, deltagande i konferenser (förutom avbokningskostnader), arrangemang och publika sammankomster har sjunkit dramatiskt. Vi försöker dock hålla god styrfart när det gäller rekryteringar. Vi har beslutat både om vårt reviderade professorsprogram, som kommer att innebära att vi rekryterar ett tiotal professorer under det kommande året, och om att utlysa medel för att bygga upp forskningsplattformar på fakultetsmedel (en sorts mini-SFO:er). De satsningarna skjuts inte på framtiden. Men det är klart att det fysiska mötet är viktigt innan man gör en rekrytering av någon som ska finnas i verksamheten under lång tid, och det kommer säkert att föra med sig en viss fördröjning i rekryteringsprocessernas slutfas.

De försök att ta reda på hur det ligger till med våra utbildningar tyder på att omställningen gått bra, men inte perfekt överallt och i alla avseenden – och med större variation i hur studenterna upplever undervisningen än vanligt. Vi har arbetat på flera plan. Det absolut viktigaste arbetet har förstås ägt rum på kursnivå och främst involverat lärare och studenter, men vi har också arbetat med anpassning av biblioteksverksamhet, studieplatser och mycket annat.

Den stora utmaningen gäller hösten. Dels vore det skönt med klarhet om hösten för alla (det påverkar lärare, studenter och schemaläggare enormt). Dels kommer en höst med stora digitala inslag i undervisning och examination att kräva ett tätare samarbete mellan fakulteter och infrastrukturer när det gäller studieplatser, ett intensivt arbete med examinationsformer, samt nya lösningar för att trots allt kunna genomföra praktiska undervisningsmoment. Alla är nog överens om att även om omställningen gått hyfsat och det finns ytterligare utvecklingspotential är campusundervisning att föredra, och det säger nog något om universitetets betydelse – på flera olika plan – för de studenter och anställda som valt att vistas där.

Studenterna har aldrig uppfattat fakultetsgränser när det gäller valet av studieplatser – och det vill vi inte heller. På SOL och LUX ska universitetsanställda, studenter och allmänhet kunna mötas oberoende av fakultetstillhörighet. Men LUX och ett par andra lokaler i Lund har tagit ett stort ansvar under vårterminen. Idealet inför hösten vore kanske en tjänst som den många städer har när det gäller lediga parkeringsplatser i olika P-hus, oavsett vad FHM ger oss för möjligheter att bedriva undervisning på campus. ”SOL: 2 lediga studieplatser; UB: 10 lediga platser; V-huset: 4 lediga platser ”; vilken service det skulle innebära!

På sikt kommer effekterna av coronapandemin med stor säkerhet att innebära ett ökat söktryck till våra utbildningar. Varken humaniora eller teologi är de absolut första saker man kommer att tänka på i samband med det som inträffat. Det är naturligt att vård, ekonomi och samhällsfunktioner kommer först. Men när det har lagt sig tror jag att betydelsen av frågor om människans villkor och anpassningsförmåga, vilka värden man har att ta ställning till när det gäller global hälsa (se bara SMERs nyutkomna skrift: Etiska vägval vid en pandemi), vad som skapar mening i livet, kommunikation, lärande och vad omdömesförmåga är kommer att uppvärderas och att nya studentgrupper kommer att söka sig till våra utbildningar.

Forskningen vid HT-fakulteterna är mångfacetterad. Den är i hög grad empirisk, handlar om människor och är internationell. Forskningen i humanistlaboratoriet är ett exempel på hur den ofta är oförenlig med social distansering. Men också datainsamling i den forskning som bygger på material i arkiv och samlingar påverkas ibland kraftigt.

Sedan finns det faser i all forskning som handlar om att bearbeta och skriva, och den verksamheten – kan man gissa – behöver inte påverkas negativt, utan kanske till och med positivt, av coronapandemin. Det ska bli ytterst intressant att om några år se om man får mätbara effekter av corona i publikationsmönster, vetenskapliga genombrott och nya teoribildningar. För humaniora och teologis del är det kanske extra intressant. Vid en ytlig jämförelse mellan fakulteter står det klart att våra forskare publicerar mycket men att vi, liksom några av våra systerfakulteter, har en hög andel ”övriga publikationer”. Vad det beror på – dvs. att vi ibland snarare än att publicera en monografi, ett bokkapitel eller en artikel (i ett referentgranskat sammanhang) publicerar på andra sätt – är mycket intressant. Kommer coronapandemin att ändra det?

En annan aspekt handlar förstås om internationella rekryteringar till tidsbegränsade anställningar. Kommer vi att få lika många sökande utifrån? Vad kommer det att på sikt betyda om det under en övergångsperiod blir fler innehavare av våra postdoktorsanställningar som kommer från ett annat svenskt lärosäte?

En av de saker jag är mest oroad över är om kreativiteten i forskargrupper, lärarlag och studentgrupper påverkas negativt av det sätt att mötas och arbeta på som nu etableras. En viss typ av kommunikation faller bort, tror jag – den där man springer förbi varandra bara för att i farten komma att tänka på något och fånga möjligheten till ett meningsutbyte i flykten. För mig är den typen av kommunikation viktig just för mindre grupper. Jag träffar alltid någon i samband med att jag äter lunch på LUX eller går till ett annat hus som jag pratar helt kort med, och ofta sätter det igång processer som betyder mycket för mig i just de samarbeten som involverar de personerna. För att få samma input från ett digitalt möte med de grupperna – som dessutom inte alltid är knivskarpt avgränsade från varandra – skulle jag behöva vara ständigt uppkopplad i olika rum, där jag kunde komma och gå som jag ville. Men nu känns det istället som om jag visserligen hela tiden sitter i zoom-möten, men ofta är inlåst i dem – de blir som en sorts sammanträden eller middagsbjudningar utan spontanitet. För information och demokratiska processer i välorganiserade sammanhang är de på många sätt ideala, dessa digitala möten. Kameran ställer in skärpan på alla samtidigt. Också den som är van vid att synas mest kan få problem med en dålig uppkoppling. Men de kräver att man håller sig till dagordningen! Men tänk att slippa behöva fara runt i världen – eller ens till Stockholm – bara för ett en eller tvåtimmarsmöte. Tänk också på möjligheterna att få de allra bästa sakkunniga från otillgängliga ställen i världen. Det finns stora möjligheter med den hastigt påtvingade digitaliseringen, inte bara när det gäller att nå nya studentgrupper, som vi kommer att ha nytta av i en förhoppningsvis inte så avlägsen ljusnande framtid.

Trevligt veckoslut,

Johannes

En av de visuellt tristaste bilder av universitetet jag varseblivit på länge fick jag när jag gick in på UB i veckan. Det är ju inte bara enligt många Sveriges vackraste byggnad utan, åtminstone för oss som läst i Lund, själva symbolen för vårt universitet (förlåt Kungshuset och Universitetshuset men sedan ni stängde ner verksamheten har det vilat något musealt och förbleknat över hela Lundagård). Det ska genast sägas till UB:s försvar att det var öppet – man kunde både hämta och lämna böcker. Men alla vidare öppningar in i det väldiga huset var blockerade. Rödvita plastband och kättingar spärrade effektivt vägen in till böcker och studieplatser. Vi kan alla räkna ut vad det berodde på: Corona.

Men är det man ser på UB den rätta bilden av universitetets hantering av coronakrisen? Svarar det mot vilka vi vill vara? Jag är inte så säker på det. Det betyder inte att UB:s beslut är fel. Det kanske tvärtom är det absolut bästa och mest ansvarsfulla att göra i den här situationen. Men universitetet talar med två tungor. Det säger sig vara öppet (om också på distans när det gäller undervisning och examination). Men för dem som behöver en studieplats eller leta i bokhyllorna blir det alltmer stängt.

HT-fakulteterna håller fortfarande kvar vid ambitionen att vara ett öppet universitet, men vi har inte kapacitet att ta emot alla dem vars studieplatser spärrats av. Igår skickade vi ut följande brev till våra studenter:

”HT-fakulteternas målsättning är att tillhandahålla en så öppen studie- och biblioteksmiljö som möjligt under coronaepidemin, samtidigt som vi tar vårt ansvar för att minska smittspridningen. För att vi fortsatt ska kunna hålla våra lokaler öppna har vi vidtagit följande åtgärder: 

• Information: anslag om att man ska hålla avstånd och stanna hemma vid minsta sjukdomssymptom finns uppsatta på ett flertal ställen i lokalerna
• Foajéerna: I café-delen på LUX och vid studieplatserna i foajéerna på SOL och LUX minskas antalet bord och stolar och antalet personer per bord begränsas till mellan en och tre personer, beroende på bordens storlek
• Grupprummen: Antalet platser begränsas till en person i bibliotekens grupprum och två i de allmänna (de allmänna grupprummen är betydligt större)
• Biblioteket: Antalet läs- och datorarbetsplatser på biblioteken begränsas. Låntagare hänvisas i första hand till att använda sig av inkasten för att lämna tillbaka böcker samt att använda utlåningsapparaterna. Stöd av bibliotekarier till användare sker främst via digitala kanaler
• Studentpentryn: Antalet stolar/sittplatser begränsas i våra studentpentryn
• Receptioner och lånediskar: Plexiglas vid receptioner och lånediskar kommer att installeras inom kort
• Öppettider – från kl 14.00 valborgsmässoafton till och med 3 maj är husen stängda för allmänhet och HT-studenter och studenter vid Institutionen för kommunikation och medier
• För att vi även i fortsättning ska kunna hålla öppet är det viktigaste att vi inte kommer till lokalerna om vi har coronarelaterade symtom och att alla hjälps åt att hålla avstånd. Flytta inte ihop stolar eller bord.”

Vi hoppas att med hjälp av dessa åtgärder kunna kombinera vad universitet vill vara och vad det för smittspridningens skull måste vara under återstoden av terminen. Alternativet är kättingarna, det endast i virtuell mening öppna universitetet.

Johannes Persson

Coronapandemin överskuggar det mesta – också de förändringsprocesser som äger rum under tiden och oavsett om de processerna är anpassningar eller oberoende förlopp. Så ska det förstås vara. Det sätter universitetets utveckling i perspektiv. Det finns långt viktigare värden. Men vi måste ändå kommunicera våra nyheter.

En av de gladaste nyheterna idag är att vi tagit ett viktigt steg när det gäller erkännandet av våra forskningsinfrastrukturer. SweHumLabs får betyget A1 (= har relevans för att övervägas som infrastruktur av nationellt intresse, redo för utlysning) i VRs behovsinventering av nationell forskningsinfrastruktur 2019/2020.

HT-fakulteterna har i likhet med resten av universitetet sedan en månad gått över till distansutbildning. Alla har hjälpts åt på ett föredömligt sätt och övergången har såvitt jag vet gått utmärkt, även om det fordrat extraordinära insatser. Visst har det märkts ibland att alla inte är lika vana vid att bedriva distansutbildning, och att tekniken ibland inte hängt med, men det är inte heller det lättaste att flytta komplex, högkvalitativ undervisning från ett medium till ett annat utan att något förloras på vägen. Det började också som en akutåtgärd, några dagar före 18 mars, med stor ovisshet om de digitala systemen skulle klara arbetsbördan och en övertygelse om att det absolut viktigaste för lärarna var att få ut grundläggande information och läsanvisningar för den händelse att kontakten med studenterna helt skulle brytas. På bara några veckor har vårt synsätt och tilltro till de digitala systemen ändrats – och nu står vi beredda att uteslutande erbjuda distansutbildning under höstterminen också om det blir nödvändigt. Studentkraven på vår distansutbildning kommer successivt att skruvas upp – och mycket utvecklingsarbete bedrivs för att infria förväntningarna. Senast i början av augusti har vi lovat våra internationella programstudenter ett svar om formerna för höstens utbildningar.

Samtidigt har det omedelbara behovet av vår verksamhet ökat. Idag rapporteras det att rekordmånga sökt in till höstens högskoleutbildningar. Extra sommarkurser behöver också sättas in. Det är inte orimligt att tänka sig att HT-fakulteterna går från en betydande underproduktion 2019 till att vi redan 2020 fyller vårt uppdrag inom de utbildningar som inte främst riktas mot internationella studenter. Dessutom behöver våra lärare vara med och utveckla en del av de nya kurser som samhället behöver. Kanske det redan till sommaren finns behov av korta kurser som hjälper oss att förstå människans villkor i tider av pandemier; kanske finns det behov av längre utbildningar för dem som behöver en introduktion till universitetsstudier, osv. Jag hoppas att våra doktorander kommer med som en betydelsefull del i denna utveckling – att de får chansen att skaffa undervisningserfarenhet och lära sig att utveckla kurser tillsammans med våra erfarna lektorer och professorer.

Helt oberoende av Coronapandemin har HT-fakulteterna fattat flera viktiga beslut som har med vår framtid att göra. 25 mars fattade vi beslut om ett reviderat professorsprogram, ett arbete som pågått sedan 2018 har därigenom avslutats. Det kommer att märkas, inte minst genom att ett antal professurer kommer att utlysas under året. Vi har också fattat beslut om hur vi ska rekrytera till dessa professurer. Och på AU igår fattade vi beslut om att ta bort ”trappan” ur våra riktlinjer, en princip som vi och några andra fakulteter försvarat under lång tid och som garanterar att alla lärare som inte är externt finansierade (eller har andra uppdrag) till 100% har kvar viss undervisning i sin tjänstgöring. Vi anser naturligtvis fortfarande att våra lärare ska undervisa, men ”trappan” har visat sig ha negativa effekter. Genom att ta bort den kommer dessutom fler att få möjlighet att delta i undervisning.

Vi hade tänkt oss att vara ovanligt synliga och utåtriktade i år genom Humaniora 2020 men under våren har vi medvetet hållit en lägre profil. Men det händer alltså en hel del på HT-fakulteterna.

Bästa hälsningar,

Johannes

Humaniora och teologi rymmer många dolda skatter, samarbets- och samverkansmöjligheter. Den som ger sig i kast med våra ämnen blir därför oftast rikt belönad.

Vi verkar i en region där fantastiska upptäckter återstår att göra och slå mynt av. Det beror på flera saker:
1) Vår placering i södra Sverige med de arkeologiska fynden, gränstraktskaraktären, skånskan, mm.
2) De möjligheter som Lunds universitets ledande forskningsinfrastrukturer för med sig: Humanistlaboratoriet, Max IV och flera andra lokala infrastrukturer och samlingar.
3) Vi finns vid ett brett och starkt universitet med nära till andra starka forsknings- och utbildningsområden som förstår värdet av humanistisk och teologisk kunskap och kunskapsbildning.

Humaniora 2020 innebär ett tillfälle att visa vad vi humanister och teologer egentligen gör. Det är inte så att HT-fakulteterna arrangerar en mängd saker utöver det vi brukar under Humaniora 2020. Nej, hur året gestaltar sig beror på i vilken utsträckning lärare, ämnen, fakulteter, sällskap och föreningar ansluter sig. Humaniora 2020 bidrar med synlighet, med att sätta sökarljuset på de verksamheter som vill bli förknippade med humaniora. Ingen tvångsanslutning, bara möjligheter. Programmet kommer att utökas efterhand. Vi har inte haft så lång framförhållning. Snabba institutioner och enheter har hunnit anmäla sina arrangemang, men stora komplicerade strukturer som SOL har inte hunnit reagera – ännu (hoppas vi!). Alla är välkomna att bidra.

Humaniora 2020 behövs för att risken inte är obefintlig att det som är självklart för de stora universiteten och de studenter som redan finns här blir mindre uppenbart för nästa generationers studenter, vid de mindre lärosätena och i samhället. Andelen studenter som läser vid HT-fakulteterna matchas inte alls av andelen elever som läser humanistiska program på gymnasiet. Vi har ett visst ansvar att visa upp vår livskraft.

Och just på den punkten hjälper det inte att kommunicera den i och för sig viktiga insikten att den som kan för lite humaniora blir en tråkigare bordsgranne i internationella sammanhang. Jag pratar inte om garnityr nu, utan om allvarligare saker som också måste lyftas. Etnologi är inte tjänstevetenskap, filosofi är inte sociologi, kognitionsvetenskap är inte psykologi och biblioteks- och informationsvetenskap är inte dammiga böcker. Som om det inte skulle räcka har de estetiska ämnena, arkeologi, språken och språkvetenskapen, och flera andra av våra ämnen överhuvudtaget ganska litet överlapp med ämnen vid andra fakulteter. Och de är vitala. Kunskapsbildning sker, och i många fall accelererar den. De ämnen som av en eller annan historisk anledning tillhör de humanistiska och teologiska fakulteterna är därför nödvändiga kärnkompetenser i det tvärvetenskapliga problemlösande som akademiker och samhälle ständigt är inbegripna i. Genom att visa en del av den blomstrande vardag som humanister och teologer har vid Lunds universitet, ofta i samspel med andra fakulteter, vill vi bidra med ett stycke kunskap som är avgörande för Sveriges framtid som kunskapsnation.

Johannes Persson
Dekan, HT-fakulteterna vid Lunds universitet

Välkomna till HT-fakulteterna och ett nytt decennium! På fakultetsledningens bord den närmaste tiden ligger professorsprogrammet. Samtliga institutioner har inkommit med yttranden som vi kommer att diskutera i uppföljningsdialogerna i början på februari. Som helhet ser det hoppfullt ut inför den kommande beredningen, även om de ekonomiska förutsättningarna och förhållandet mellan basprofessurer och rörliga professurer i en del fall kommer att behöva diskuteras med institutionerna för att försäkra oss om hållbarhet i personalstyrkan och att vi får tillräcklig flexibilitet att anställa professorer där behoven finns. Vi kommer också under tidig vår att diskutera de ytterligare möjligheter som de förväntat ekonomiskt starka åren 2019-2021 för med sig, framförallt på forskningssidan. På utbildningssidan har vi bland annat fått igång arbetet i den grupp som ska undersöka möjligheten att utveckla/profilera några av våra kurser – det som vi tidigare talat om i termer av spetsutbildningar. Ulrika Holgersson är sammankallande i den gruppen.

Så ser vi fram emot invigningen av Humaniora 2020 den 3 februari klockan 12-13 i LUX. Det program som hittills färdigställts (och snart finns tillgängligt på https://www.ht.lu.se/samverkan/humaniora-2020/) garanterar redan att humanioraåret kommer att kunna hjälpa till att visa upp många goda exempel på det vi gör. Och det är kanske ett av de behov som humaniora har i högre utsträckning än andra. Det är svårt att tänka sig riktigt värdefull humanistisk forskning som inte når ut (medan man lättare kan tänka sig matematisk kunskap som inte gör det, åtminstone inte på samma sätt). Vi glädjer oss också åt det positiva bemötande vi erfarit från flera Lundabaserade samfund och sällskap – förutom Vetenskapssocieteten, som ju har ett tydligt spår under Humaniora 2020-paraplyet. Humanioraåret kommer kanske också att kunna bli en katalysator för varaktig samverkan mellan oss. Till exempel avslutar vi invigningsdagen med en föreläsning på kvällen i LUHS regi.

Lunds universitet ingår i en världsvid universitetsgemenskap. Några av de grundläggande värden ett universitet som vårt behöver värna för att fungera väl under ibland drastiskt föränderliga förhållanden är beprövade och väl kända. LU:s strategiska plan lyfter fram några. De har att göra med autonomi, utbildningens och forskningens frihet, integritet och kvalitet. Överenskommelser och dokument som Magna Charta Universitatum (som är under revidering) och Den europeiska kodexen för forskningens integritet (nyligen reviderad) innehåller fler värderingar och förhållanden som anses behöva vara realiserade inom universiteten: tillförlitlighet, ärlighet, respekt, ansvarighet, att våra studenter ska åtnjuta de villkor som krävs för att de ska kunna ta del av den universitetskultur och få den utbildning som de eftersträvar, och så vidare. Lunds universitet är också ett statligt universitet, och det har under 2017-2019 bland annat inbegripit att vi haft i uppdrag att utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering i syfte att verksamheten ska bidra till att nå de jämställdhetspolitiska målen, t.ex. i fråga om lika möjligheter till karriärvägar, könsbundna studieval och genomströmning. Allt det där är självklara utgångspunkter för de flesta av oss – även om konflikter mellan såväl värderingar som mål kan riskera att uppstå i enskilda ärenden och då framtvinga mer aktiv reflektion. De politiska partierna lyckas ibland inte heller hålla tillräckligt avstånd till vår kärnverksamhet, men vi får inte heller glömma att den verksamheten till stor del finansieras av skattebetalarna. Förhoppningsvis kommer det att räcka långt för HT också under 2020-talet att undvika politisering, att sluta upp bakom de grundläggande värderingar som de stora universiteten delar, och att ta fram, förmedla och tillgodogöra oss vetenskaplig kunskap, beprövad erfarenhet och konstnärlig forskning av hög kvalitet.

Bästa hälsningar,

Johannes

Hände det något minnesvärt vid HT-fakulteterna 2019? Självklart gjorde det det. Frågan är felställd. Mycket av det mest minnesvärda sker varje dag, om och om igen – i lektionssalar, vid skrivbordet och i fält. Det mesta av det som sticker ut sker på ett visst avstånd från det som en fakultetsledning eller annan ledning överblickar och har inflytande över – som att vi inom ramen för ett projekt tillsammans med Eslöv, Klippan och Simrishamn tagit fram ett undervisningsmaterial för akademiker som vill läsa SFI på distans.

Så hände det något som fakultetsledningen var delaktig i under 2019 som inte också hände 2018? Jag satt och pratade med HTS ordförande, Linnea Karlsson, om det vid vår jullunch. Vi tvingades motvilligt inse att ur den synvinkeln var 2019 ett år då inget hände med de frågorna som jag hade på mitt bord:

Vi hoppades få ett nytt professorsprogram på plats, ett program som också besvarade frågan om befordran. Men beslutet fick skjutas upp till 2020.

Vi arbetade med vår underproduktion men såg ingen vändning (vår största institution inledde däremot ett viktigt arbete med omfördelning av utbildningsuppdrag mellan ämnen och en annan institution tog beslut om en ny kursstruktur)

Vi gjorde insatser för att rekrytera en internationell, kvinnlig toppforskare, men det slutade med att vi anställde en av de män som redan arbetar här (en mycket duktig forskare).

Vi satte in kraftfulla insatser mot det ökande myndighetskapitalet, men årets resultat ser ut att bli +25 miljoner.

Vår strävan att minska antalet forskarutbildningsämnen var också tydlig, men till slut fick vi ytterligare ett (och det var ett utmärkt tillskott).

Om ledning handlar om framgångsrik regi, går 2019 inte till historien ur ett dekanperspektiv. Det såg säkert helt annorlunda ut ur andra perspektiv, för det har gått bra för HT-fakulteterna ändå, såklart. Det har nämligen varit långt ifrån ett mellanår. Forskningen (t ex Per Anders Rudlings WAF),  forskarutbildningen (t ex placeringen av AI-forskarskolan Wasp-HS hos oss) och samverkan har gått mycket bra, både på det sättet som det gjorde också 2018 och på det mer unika 2019-sättet. Att de beviljade VR-projekten blev så många och fördelade sig på så många ämnen var en av flera stora höjdpunkter.

Mellanår följs ibland av händelserika år, och 2020 har alla förutsättningar att bli ett sådant. Vi kan inte regissera nästa år heller, men vi kan med gemensamma krafter tolka och navigera ett delvis nytt landskap. På AU igår beslutade vi om riktlinjer för forskningsdatalagring. I beslutet ingår förutom ett system för detta också ett beslut att kostnaderna ska tas centralt på IT-enheten. Det sätter punkt för en diskussion som pågått under flera år, och det kommer att förändra en hel del. Det kanske är den första stora händelsen under 2020. Och så har vi Humaniora 2020 att se fram emot. De programpunkter som hittills kommit in är klart lovande, liksom de kontakter med samfund, societeter och sällskap som redan uppstått med anledning av humanioraåret. Vi inviger året den 3 februari, vid lunchtid, i LUX foajé. Hoppas att se er då!

Johannes

Det närmar sig deadline för institutionernas svar på frågan om i vilka ämnen man har behov av och utrymme för professorer. Vi har redan idag ett sådant ”professorsprogram”, men det behöver revideras något.

En sak som har förvirrat några är skillnaden som görs mellan bestående (eller bas-) professurer å ena sidan och rörliga (eller strategiska) professurer å den andra. Låt mig därför först ta upp de två vanligaste missförstånden. Skillnaden har inte att göra med att de senare är tidsbegränsade eller strategiskt viktigare. Alla professorsanställningar är tillsvidare, har samma villkor i övrigt och är strategiskt viktiga. Det som skiljer är motiveringen till inrättandet av anställningen och vad som händer med den efter det att innehavaren slutat. Den bestående (eller bas-) professuren behövs för att upprätthålla en ämnesstruktur. Till exempel är våra forskarutbildningar och flera av våra grundutbildningar av ett slag som kräver långsiktig planering också för tiden efter det att den nuvarande professorn slutat. Utgångspunkten är att de utlyses igen inom samma ämne. Den rörliga (eller strategiska) professuren behövs för att kraftsamla inom samma ämne eller inom ett ämne, område eller fält där vi inte har för avsikt att bygga upp en ämnesstruktur av det traditionella slaget. Utgångspunkten är att den strategiska professuren ska finnas under en generation, men när innehavaren slutar är det möjligt att den resursen används för en ny rörlig professor i ett helt annat ämne.

Fakultetssyrelsen har meddelat att givet vårt nuvarande ekonomiska läge är 2/3 bestående (eller bas-) och 1/3 rörliga (eller strategiska) professurer en önskvärd fördelning. Det är en signal om att styrelsen inte tror att en utveckling mot allt fler ämnen med egen professor är rätt väg att gå. Snarare bör HT-fakulteterna ha något färre ämnen med professor i. Anledningen är förstås att det krävs miljöer för att bedriva god forskning, forskarutbildning och utbildning. Att skapa nya mycket små, möjligtvis isolerade miljöer kring professorer är inte önskvärt. Bättre då med större miljöer där möjligtvis fler professorer, lektorer, forskare och doktorander ingår. Men det är en balansgång, då vi också vill bibehålla kvaliteten i de många små ämnen vi redan har. 

Även om det inte har varit avgörande för denna fråga finns det en intressant vetenskapsteoretisk diskussion med viss bäring på resonemangen kring professorsprogrammet:

”Disciplines are distinguished partly for historical reasons and reasons of administrative convenience (such as the organisation of teaching and appointments), and partly because the theories which we construct to solve our problems have a tendency to grow into unified systems. But all this classification and distinction is a comparatively unimportant and superficial affair. We are not students of some subject matter but students of problems. And problems may cut right across the borders of any subject matter or discipline.” (Popper 1963, s. 88)

Kuhnskt orienterade vetenskapsteoretiker har å sin sida pekat på fördelarna med fastare ämnesstrukturer. Det har alltid varit så, att friheten för professorer och andra lärare att utveckla sin forskning i den riktning de finner mest givande har varit stor så även med enbart fasta (eller bas-) professorer finns möjligheten till rörlighet. Vad som tillkommer med rörliga (eller strategiska) professorer är möjligheten att understödja en sådan utvecklingslinje med ytterligare resurser.

Bästa hälsningar,

Johannes

Det har rått viss osäkerhet under de senaste åren om HT-fakulteterna är en eller två fakulteter, åtminstone för dem som tagit del av Lunds universitets informationsmaterial. Anledningen till osäkerheten, skulle man kunna analysera situationen, är att sedan 2011 har termen ”fakultet” haft två betydelser: dels den ursprungliga, dels den som termen ”område” tidigare hade. Det är bara H- och T-fakulteten som tyckt att detta varit ett problem då de andra fakulteterna utgjorde områden. Men vi blir en eller två fakulteter beroende på definition. Nu har universitetet efter en diskussion i rektors ledningsråd accepterat vår linje, och framöver kommer det att heta att Lunds universitet har nio fakulteter igen. Man kan tycka att det är en liten fråga, speciellt som det för det första inte finns några planer på att upplösa samorganisationen av våra fakulteter och då vi för det andra hela tiden varit två fakulteter, men för mig handlar det om vikten av synliggörande och betonande av livskraftiga kollegiala strukturer. Det historiska perspektivet är inte heller ointressant. HT-fakulteterna är en konstruktion med rötter i högskolereformen 1977. Teologiska fakulteten var en av universitetets fyra ursprungliga fakulteter, medan humanistiska fakulteteten tillsammans med den naturvetenskapliga vuxit fram ur den av de fyra ursprungsfakulteterna som inte längre finns kvar: den filosofiska.

Förhoppningsvis ger detta CTR:s utbildningar (och T-fakulteten) ytterligare en möjlighet till ökad synlighet och profilering. Frågan är om detsamma gäller H? Termerna ”humaniora” och ”humanistisk” får minskad användning i skolan. Och ibland används de på sätt som många av oss har invändningar mot. Vi gör vad vi kan för att visa vad humaniora är med hjälp av Humtank, Humaniora 2020, osv, och det ska vi fortsätta med. Men kanske är det viktigare för oss att ibland stödja våra ämnen utan att själva synas som fakultet. Kanske behöver i synnerhet ibland språken synas i ett eget sammanhang?

Trevlig helg,

Johannes Persson, dekan för HT-fakulteterna