HT-fakulteternas senaste rekrytering är Helén Persson:
Helén har en gymnasielärarexamen i historia och svenska. Sedan 2004 har hon utbildat blivande lärare på Högskolan Kristianstad. För tre år sedan disputerade Helén i historia vid Lunds universitet med avhandlingen Historia i futurum: om progression i historia i läroböcker och styrdokument 1919-2012.
Hennes forskning utgår från historiekulturella frågeställningar om vilken historia som väljs ut som relevant och hur den brukas inom ramen för historiekulturen. Avhandlingen behandlar frågor om progression och hur progression i historia kan definieras och identifieras i skolans historieämne. Ur ett mer övergripande perspektiv handlar frågorna om synen på historieämnets relevans i Sverige under 1900-talet. Det är frågor som hon hoppas utforska ytterligare inom ramen för anställningen som biträdande lektor på utbildningsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet.
Hej, jag får sannolikt återkomma på detta tema inom kort igen, då vi har flera tillsättningar på gång, men idag är jag glad att kunna meddela följande:
Susanne Berndt Ersöz, universitetslektor, antikens kultur och samhällsliv är kanske ett bekant namn eftersom hon har vikarierat som lektor vid Institutionen för arkeologi och antikens historia. Hon tillträder nu som tillsvidare anställd och ser fram emot att få fortsätta det goda samarbetet med sina kollegor och få möjlighet till att vidareutveckla kursutbudet och undervisningens pedagogiska utformning. Susanne har lång erfarenhet av både undervisning och forskning som företrädesvis behandlat östra Medelhavsområdet ur en rad olika aspekter som religion, konst och historia. Hon disputerade 2003 på en avhandling om frygiska klipphelgedomar och innan hon kom till Lund ledde hon bl a vid Stockholms universitet ett par VR-finansierade forskningsprojekt om lokala kulter i Mindre Asien under persisk tid och om rituell kastrering under antiken. Idag ser hon fram emot att bidra till institutionen forskningsmiljö genom sina studier av unika väggmålningar från de amerikanska utgrävningarna (University of Pennsylvania) av den frygiska huvudstaden Gordion. Hon är också engagerad i publicering av arkeologiskt material (graffiti och ”pot marks”) från Kerkenes Dağ i Mindre Asien, ett arkeologiskt projekt lett av Chicagos universitet.
Så har bidragsbesluten för VR:s öppna utlysning inom HumSam äntligen kommit. Återigen har vi anledning att gratulera flera av våra forskare och lärare:
Sune Bechmann Pedersen (mediehistoria) Turismstyrning och skapandet av Europa (1918–1957)
Niclas Burenhult (allmän språkvetenskap) The Forager’s Index: Komplexa demonstrativsystem hos Sydöstasiens sista jägare-samlare
Philip Dodds (etnologi, musikvetenskap) Musikalisk kolonisering: Skottar och svenskar i södra Afrika, 1770–1850
Eva Klingvall (engelska) Minnets roll i hjärnans bearbetning av språk
Max Liljefors (konsthistoria och visuella studier) Skilda konstvärldar: Konsten som gränsobjekt mellan konst & hälsa-fältet och konstvetenskapen
Kristina Lundblad (bok- och bibliotekshistoria) Vetandets typografi. Det grafiska formandet av discipliner, akademisk identitet och föreställningar om vetenskaplighet
Stephan Reber (kognitionsvetenskap) Evolutionen av exekutiva funktioner
Stort grattis och lycka till med de spännande projekten!
Det känns kanske litet fånigt att rapportera om detta, men givet det ökade intresset för universitetsrankningar och Lunds universitets strävan att också i framtiden vara ett av de 100 mest framstående universiteten i världen, känns det ändå bra att Lunds universitet bryter vad som verkat vara en långsamt nedåtgående utveckling i THE-rankningarna när det gäller området Arts and Humanities. Efter att under några år legat på 101-125 plats har vi återigen tagit oss in bland de hundra (99:e plats). Arts and Humanities är huvudsakligen HT-ämnen, men också arkitektur och ämnen som hör till K.
Artikeln i samband med att 2022 års rankning publicerades är läsvärd – den handlar mest om hur lärosäten som traditionellt är starka inom tekniska områden förbättrat sig inom Arts and Humanities och varför det kan vara strategiskt viktigt för dem att göra det:
”Technology-focused universities are rising up the arts and humanities subject rankings, possibly reflecting increasing collaboration between the two disciplines.”
HT-fakulteterna har rekryterat tillträdande kanslichef som tar över efter Gunnel Holm under senvåren 2022. Vi är nu glada att kunna meddela att Karin Salomonsson tackat ja till anställningen. Karin kommer med början i februari att bekanta sig med den nya rollen och tar över ansvaret för kansliet i maj.
Karin presenterar sig så här:
Karin Salomonsson, tillträdande kanslichef HT-fakulteterna: Jag är docent och lektor i etnologi, och verksam som lärare och forskare vid Institutionen för kulturvetenskaper. Jag disputerade 1998 med en avhandling som problematiserade socialarbetaryrkets framväxt och professionalisering. Forskningsfrågor kring ett föränderligt arbetsliv, identitet, upplevelseekonomi, konsumtionskultur och hållbarhet har sedan dess fångat mitt intresse genom olika externfinansierade forskningsprojekt. Parallellt med undervisning och forskning har jag i olika perioder verkat som prefekt, först vid Institutionen för service management och tjänstevetenskap på Campus Helsingborg och sedan vid Institutionen för kulturvetenskaper. Erfarenheter från olika verksamheter och ansvarsområden har övertygat mig om hur viktigt det är att administrativa, organisatoriska, strategiska och inte minst arbetsmiljörelaterade aspekter av universitetslivet fungerar smärtfritt för att på bästa sätt stödja och underlätta för studenter, lärare och forskare.
Den 28 oktober 2021 nåddes vi av beskedet att journalisten och författaren Per T Ohlsson har gått bort, 63 år gammal. Per T Ohlsson utsågs till hedersdoktor vid Humanistiska fakulteten i Lund 2017. I motiveringen skrev Humanistiska fakulteten bl a ”I en tid då medierna visar allt mindre intresse för humanistisk forskning och spaltutrymmen krymper gör Ohlsson en enastående insats.”
Med anledning av Per T Ohlssons bortgång återpublicerar vi hans hedersdoktorsföreläsning med titeln ”1918: Året då Sverige blev Sverige”. Inspelningen är gjord den 31 maj 2017, på LUX i Lund:
Som vanligt var flera av våra HT-forskare lyckosamma när det drog ihop sig till bidragsbeslut för projekt och sabbaticals.
Samuel Rubenson (projekt): Auktoritet, samhälle och individuell frihet – det latinska klosterväsendet och rötterna till Europas utbildningsideal https://www.rj.se/anslag/2021/auktoritet-samhalle-och-individuell-frihet–det-latinska-klostervasendet-och-rotterna-till-europas-utbildningsideal/
Nicholas Loubere (projekt): Efter guldrushen: Informell resursutvinning i skuggan av det ‘globala Kina’ https://www.rj.se/anslag/2021/efter-guldrushen-informell-resursutvinning-i-skuggan-av-det-globala-kina/
Karin Zackari (projekt): Identitetsformering och kapitalism: Skandinaver och den siamesiska kungliga eliten mellan imperier. https://www.rj.se/anslag/2021/identitetsformering-och-kapitalism-skandinaver-och-den-siamesiska-kungliga-eliten-mellan-imperier/
Cecilia Riving (projekt): Liven vi glömde. Psykiatriska patienters livsberättelser i svenska patientjournaler 1880–1910 https://www.rj.se/anslag/2021/liven-vi-glomde.-psykiatriska-patienters-livsberattelser-i-svenska-patientjournaler-18801910/
Ett riktigt stort grattis till er alla! Och grattis också till er som inte syns i bidragslistan men är medsökande i dessa och andra projekt! Johannes
Det hävdas ibland att förutsättningarna för det bildande samtalet i Sverige har försvagats. Samtidigt som kunskap framhävs som allt viktigare för vårt samhälle, blir konsekvensen att vi kanske vet mindre tillsammans nu än vi gjorde tidigare. Det är en utgångspunkt för Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar (Natur & Kultur 2020). Det finns en hel del som talar för att hypotesen stämmer. Tidningsläsande (åtminstone när det gäller tryckta tidningar) är till exempel på tillbakagång, och det finns inte en uppsjö av andra allmänt använda plattformar och diskussionsfora som bidrar till framväxten av gemensamma förväntningshorisonter och välövervägda ståndpunkter, åtminstone inte när det gäller viktiga framtidsfrågor. Vi stärker därmed inte tillräckligt vår förmåga att relatera till kunskap inom olika fält, kunskap som dessutom ofta är ny och osäker, och bygger inte heller gemensamma övertygelser som tidigare.
Utbildningar inom universitet och högskola, liksom inom gymnasie- och grundskola, bidrar i hög grad till det gemensamma vetandet. Åtminstone i det förra fallet finns det kanske ändå ofta en tydlig och i sammanhanget besvärande begränsning. Universitetsutbildningar bidrar inte per automatik till det breda vetandet och förmågan att ta till sig kunskap av olika slag. Istället ligger fokus ofta på att utveckla den för professionen viktiga beprövade erfarenheten och det professionella omdömet (som kan träda in när tidigare professionell kunskap inte fullständigt stakat ut vägen). En bok som belyser några av de senare begreppen är Jonna Bornemarks Horisonten finns alltid kvar (Volante 2020). (Jonna Bornemark var också den första föreläsaren vid konstnärliga fakultetens nya seminarieserie om konst och vetenskap på Skissernas museum i onsdags, https://www.konstnarliga.lu.se/samtal-om-konst-och-vetenskap). Det är naturligtvis rationellt på ett sätt. Vi vill att kirurgen ska kunna operera. Det är en oerhörd fördel om ingreppen vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet, som satt sig i blicken, i handlaget och i tänkandet och lika viktigt att omdömet inte sviker yrkesutövaren i nya situationer. Det spelar mindre roll om läkaren är intresserad av och har något väsentligt att bidra med till frågan om Kristianstad ska bygga på översvämningsvallarna eller flytta staden inåt land. Men även om detta är en självklar prioritering i förhållande till yrkesrollen är den inte lika självklar i förhållande till rollen som medborgare.
Kanske skulle den svenska högskolan kunna bidra mer effektivt till den medborgerliga bildning som Sörlin efterlyser om man satsade mer på en breddning av utbildningsinnehållet. I vissa länder har man framgångsrikt genomfört detta inom vad som kallas liberal arts. Liberal arts-traditionen fokuserar på utbildningen och utvecklingen av hela individen och exponerar denne för t ex filosofi, litteratur, matematik och naturvetenskap under studietiden i syfte att stärka förmågan att koppla samman kunskap av olika slag. Liberal arts-traditionen i sin moderna tappning strömmar från USA (Swarthmore, Berkeley, etc.), och i Europa är den robust implementerad vid ett knappt femtiotal lärosäten (UCL, Twente, Leiden, etc.). Göteborg, Uppsala och Södertörn har också i viss utsträckning genomfört svenska liberal arts-utbildningar. Under ledning av förra prorektorn Sylvia Schwaag Serger gjorde Lunds universitet visserligen ett gediget förarbete till en eventuell liberal arts-satsning (Kieve Saling: An Examination of the Liberal Arts, PM 2019), men det dröjer säkert ändå länge innan vi i Sverige förmår värdesätta de bredare utbildningsvägar som liberal arts-utbildningar medför (och som ganska många av våra studenter väljer på egen hand genom att kombinera fristående kurser i olika ämnen). “Programifieringen” av universitetsutbildningar tycks vara här för att stanna, inte minst för att majoriteten studenter och deras kommande arbetsgivare i första hand tycks tänka att väldesignade programstudier som leder mot ett tydligt mål är naturligare än bredare variationer som inkluderar fristående kurser från olika fakulteter. Förhoppningsvis är arbetsgivarnas inställning på väg att ändras, men det kräver fortsatta samtal och ökad förståelse. En fruktbar diskussion om hur en liberal arts-utbildning kan och bör se ut i Sverige – med dess nya samhällsutmaningar, höga förändringstakt och stora behov av omställningar – vore välkommen.
Så vad kan vi göra under tiden? Ett måhända underutvecklat spår utgör en del av lösningen. Högskolan kan också bidra till bildning genom att stärka och vidareutveckla samverkan med andra. Samverkan har sedan länge varit ett av universitetens kärnuppdrag, men ofta har det förståtts i en för snäv betydelse – som samverkan med näringslivet. Genom att vidga samverkan till att omfatta andra delar av samhället kan de stora kunskapsinstitutionerna i högre grad än tidigare dra sina strån till stacken för samtal och kunskapsutbyten när det gäller förmågan att förstå vår tids ödesfrågor – och deras komplexitet – med dem som inte är inskrivna som studenter vid lärosätena (eller som är inskrivna fast på helt andra utbildningar).
De humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet har som ett steg på denna väg nyligen inrättat ett råd för nyttiggörande av forskning. I en första omgång har sex projekt beviljats medel som stöd för utveckling av innovationsidéer. För att utveckla sina idéer kommer de beviljade ansökningarna, förutom medel, att erbjudas möjlighet att delta i aktiviteter under hösten tillsammans med övriga beviljade innovationsprojekt vid HT-fakulteterna.
Ett av projekten, HEKIMA, är en kommunikationsplattform för att förbättra evidensbaserat beslutsfattande vid genomförandet av utvecklingsprojekt, t ex i Afrika. Ett annat, The Dome Project, syftar till att konstruera utrymmen och inredningar som kan användas av utövare av flera religioner på allmänna platser. Ett tredje syftar till att utveckla 3D-teknik för att förbättra turisters interaktion med och utbyte av Lunds domkyrka och ge information som inte är synlig eller enkel att tillgodogöra sig vid det fysiska besöket. Ett fjärde vill utveckla ett brev till aktiesparare med utgångspunkt i historievetenskaperna. Två projekt ska stödja lärandet av språk med hjälp av moderna tekniker.
Förhoppningsvis faller dessa försök väl ut och ger oss erfarenhet som vi kan använda för att mer systematiskt stödja innovativa samverkans- och kommunikationsvägar som på sikt möjliggör ett bättre beslutsfattande i komplexa frågor, både på individuell och samhällelig nivå. Det innebär ett viktigt steg för humanister och teologer att närma sig och samtidigt kanske en smula omdefiniera innovationsbegreppet. Behovet av sådana insatser är emellertid stort och kommer antagligen att växa i takt med att de existentiella dimensionerna av våra stora framtidsfrågor blir allt mer tydliga.
VR publicerade idag beslut om bidrag till forskningsinfrastruktur av nationellt intresse. Humanistisk infrastruktur tog ett rejält kliv framåt i och med att ett av de beviljade projekten är HUMINFRA – en infrastruktur för digital humaniora som Lunds universitet koordinerar genom Humanistlaboratoriet och Marianne Gullberg. Vi lär höra mycket mer om detta inom kort!
Också infrastrukturerna InfraVis (infrastruktur för visualisering av vetenskapliga data) och SweDigArk (Svensk nationell infrastruktur i digital arkeologi) som har stark koppling till HT-forskning beviljades medel.
Det är tydligt att HT-fakulteterna är inne i en generationsväxling. Lärarförslagsnämnden har kanske aldrig haft så många tillsättningsärenden som nu. I en tid där regeringen i pandemins spår successivt tvingats senarelägga slutdatum för uppdraget till myndigheterna om att vidta åtgärder för att så många som möjligt av de anställda ska kunna arbeta hemifrån (nu till 28 september) har vi fortsatt att rekrytera i god takt. Och personer som arbetat här har slutat. När vi äntligen återvänder till LUX och SOL och de andra hus vi finns i kommer vi att vara delvis nya fakulteter.
Vi försöker uppmärksamma dem som slutar, även om vi skulle kunna göra mer. Sedan några år tillbaka har vi till exempel en pensionärshögtid. Men hur välkomnar vi och informerar om de nya? Det sker naturligtvis på institutions- och ämnesnivå, men det är kanske också en uppgift för hela fakulteterna. Jag vet inte riktigt hur man går tillväga för att göra det, men här kommer ett första försök. Jag bad tre av dem vi nyligen rekryterat att kort beskriva sig själva här i bloggen. Jag hoppas kunna fortsätta med det så att de personer vi anställer via en process i lärarförslagsnämnden får chansen att presentera sig:
Peter Jordan has just started as the new Professor of Archaeology at Lund University. Over the next years he will be working with colleagues to develop a range of new research, teaching and societal engagement themes. He’s just launched a new Sweden-Japan research programme to look at major natural disasters including volcanic “super eruptions”, focusing on understanding their ancient impacts and legacies, plus development of interdisciplinary knowledge and insight that has future societal relevance. He’s also collaborating with colleagues across Siberia, the Russian Far East and northern Japan to understand long-term human responses to climate change, as well as the deeper origins of indigenous cultural diversity. Closer to home, he will be working with colleagues in Sweden and Denmark to investigate the earliest societies that moved into southern Scandinavia after the end of the last Ice Age, including new research into submerged sites and archaeological heritage now located in shallow coastal waters. Prior to coming to Lund University he was employed at the University of Groningen in the Netherlands and recently held a JSPS Research Fellowship at Hokkaido University in Japan.
Elisabet Björklund, universitetslektor, filmvetenskap: Jag är filmvetare och disputerade 2013 vid Lunds universitet på en avhandling om sexualupplysningsfilmens historia i Sverige. Efter det har jag bland annat gjort en postdok på Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och arbetat som lektor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet. Inom min nya anställning ser jag fram emot att få undervisa på många olika slags kurser i filmvetenskap, och jag hoppas också få möjlighet att arbeta med pedagogisk utveckling och att på sikt vara med och planera nya kurser. Jag ser också fram emot att bidra till institutionens forskningsmiljö. Min forskning fokuserar på sexualitet och reproduktion i svensk film- och tv-historia, och under de kommande tre åren kommer jag att arbeta med ett VR-finansierat forskningsprojekt med titeln ”Reproduktion, medicin och politik i svensk television, 1956-1975”. I ett längre perspektiv skulle jag också vilja arbeta med att utveckla och medverka i större, gärna ämnesöverskridande, forskningsprojekt.
Valentina Fantasia, biträdande universitetslektor, kognitionsvetenskap obtained her Ph.D. in Developmental Psychology at the University of Portsmouth (UK) as an Early Stage fellow in the MSCA-funded project TESIS (Towards an Embodied Science of Intersubjectivity). She was a postdoc at the Max Planck Institute for Human Development (Berlin) and at La Sapienza Rome University. Her research mainly focuses on the development of social cognition in infants’ daily routine interactions as a participatory sense-making process. She is also interested in studying how socio-cultural practices and contexts (e.g. outdoor) shape social learning experiences. Her methods span from quantitative to observational and ethnographic. In her work within the WASP-HS project, her aim is to adopt an embodied and behavioural analytical approach to study the interactional dynamics between humans and social robots, e.g. how they can develop fine-grained skills for joint action and sharing of meanings, e.g. by reciprocally expressing and perceiveing emotions, or establishing and maintaining behavioural attunement.
Kommentarer