HT-fakulteternas lektorsprogram tar form, och i och med det klargörs bland annat vägarna till lektorsanställning. Vi ser framför oss att tillsättning av lektorat efter internationell utlysning kommer att vara huvudspåret, men att anställning av biträdande universitetslektor kommer att bli vanligare – och kanske på sikt utvecklas till det andra huvudspåret. En väg till lektorat som vi tydliggjort i programmet är att det ska vara möjligt för personer som rekryterats externt inom ramen för Wallenberg Academy Fellow-programmet att efter framställan från institutionen och sakkunnigprövning anställas som universitetslektor. HT-fakulteterna kan nu meddela att vi är på väg att anställa vår första lektor enligt den modellen.
Per Anders Rudling presenterar sig så här:
”Mitt namn är Per Anders Rudling; som lektor är jag ’nygammal’ vid historiska institutionen vid Lunds universitet. Jag arbetade här som postdoc 2012-2014 och blev docent vid institutionen 2013. 2019-2024 är jag Wallenberg Academy Fellow, finansierad av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, och det är i den kapaciteten jag arbetat vid institutionen under senare år.
Min akademiska lärospån är något brokiga. Jag började som slavist innan jag bytte ämnesområde och blev historiker; däremellan hade jag några år som gymnasielärare i ryska, historia och samhällskunskap.
Efter disputationen 2009 vid University of Alberta på en avhandling om den vitryska nationalismens uppgång (och fall) under det tidiga 1900-talet, innehade jag en postdoktjänst vid Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald (2010-2011) innan min första forskningsvistelse i Lund. Därefter undervisade jag vid universitetet i Oslo, var gästprofessor vid universitetet i Wien, och 2015-2019 Visiting Senior Fellow vid National University of Singapore, där jag också var koordinator för Europastudieprogrammet. Jag har undervisat i Europastudier vid Malmö Universitet och var forskningsledare vid Center for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns Högskola.
Mina forskningsintressen kretsar runt nationalism, historiekultur och historiebruk, främst i unga, nationaliserande stater i Östeuropa, främst Ukraina och Vitryssland/Belarus. Min bok The Rise and Fall of Belarusian Nationalism, 1906-1931 (University of Pittsburgh Press, 2014) analyserar den vitryska nationalismen i en regional kontext av geopolitisk rivalitet under åren runt första världskriget, som ett verktyg för tyska, polska, litauiska och sovjetiska aktörer. Boken vann 2015 års Kulczycki Prize in Polish History från the Association of Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES). Jag har därutöver arbetat en del med Ukrainas moderna historia, inte minst i dess västliga gränsområden, det som innan 1939 utgjorde mellankrigspolens östliga gränsområdena, kresy wschodnie. Jag är särskilt intresserad av minnet – eller icke-minnet – av förintelsen och interetniskt våld under andra världskriget i den ukrainska diasporans minneskultur, runt vilket jag leder ett forskningsprojekt som Wallenberg Academy Fellow. Vår forskningsgrupp består av tre postdocs och en doktorand, samt, under hösten 2022, ytterligare två forskare som alla sysslar med minne, historia och historiebruk i Ukraina, Polen, Litauen och Ryssland. Därutöver ansluter sig under 2022-2023 ytterligare två ukrainska forskare till vår forskningsmiljö, genom finansiering från Marcus och Amalia Wallenbergs Stiftelse, inriktade på minnesinstitutioner i Ryssland och Ukraina respektive radikaliseringen av Putins statsideologi sedan 2014.”
Trevlig sommar,
Johannes
Profilområden för Lunds universitet
Dagen före midsommarafton beslutade rektor om Lunds universitets fem profilområden under åren 2022-2030. Det beslutades också att Lunds universitet ska genomföra en process för att identifiera ytterligare profilområden inom ett par år. Profilområdena är:
Human Rights in a Polarized World
Light and materials – from fundamental understanding to industrial and societal needs
Natural and artificial cognition: 1, 2, many.
Proactive Ageing: Brain & Movement – From Molecular Changes to Engagement with Life and Society
Sustainable solutions in the climate change – biodiversity – social nexus – ClimBioSis
För en kort presentation, se https://profile-areas.blogg.lu.se/lund-university-has-appointed-five-profile-areas-for-2022-2030/
Av de fem profilområdena är HT-fakulteterna djupt engagerade i två: det om mänskliga rättigheter (som Lena Halldenius, Jessica Almqvist och kolleger arbetat fram) och det om naturlig och artificiell kognition (som Kalle Åström tagit fram med Christian Balkenius och många andra kolleger, och som använder flera HT-infrastrukturer – t ex Humanistlaboratoriet och Cognitive robotics lab).
Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen inom profilområdena, och extra intressant förstås att se vad detta betyder för vår forskning, utbildning och samverkan inom mänskliga rättigheter och naturlig och artificiell kognition. Det är utan tvekan två områden där vi har mycket att vinna på att flytta fram positionerna inom forskningen förstås, men lika mycket inom samverkan och utbildning.
Trevlig midsommar!
Johannes
HT rekryterar sex biträdande universitetslektorer
En del av HT:s lektorsprogram handlar om att bedöma när man ska rekrytera lektor genom sedvanlig utlysning och när det är lämpligt att rekrytera genom meriteringsanställningen biträdande universitetslektor, som ger innehavaren särskilt goda möjligheter att meritera sig forskningsmässigt och pedagogiskt under de fyra första åren och där man sedan prövar den anställde i förhållande till på förhand uppställda kriterier (i det här fallet, förutom det som krävs för att anställas som universitetslektor, bland annat att man ska uppfylla kraven för att antas som oavlönad docent och ha sökt och helst fått externa medel i konkurrens)
Nu utlyser HT-fakulteterna inom kort sex biträdande universitetslektorat fördelade på ämnena: litteraturvetenskap, religionshistoria, jiddisch, historisk osteologi, biblioteks- och informationsvetenskap och Europastudier.
Det dröjer ytterligare någon vecka innan utlysningarna finns på plats och det blir möjligt att söka anställningarna.
Bästa hälsningar,
Johannes
HTS fyller 10 + 2 år
Humanistiska och teologiska studentkåren (HTS) firade 10 års-jubileum under lördagen (+2, för så länge satte coronapandemin käppar i hjulet för firandet).
När man sitter i möten hela dagarna som jag blir HTS representanter de studenter som man oftast träffar. Jag har haft privilegiet att få träffa flera kårordförande och presidier under HTS 10 + 2-åriga historia. Det är främst de fyra senaste som jag haft mycket att göra med i min roll som dekan. Men ibland tänker jag på samtal jag haft med HTS första ordförande Hanna Gunnarsson för längesedan, om jag ska vara ärlig så påminner mig Hanna ibland om vad vi sa.
Dessa HTS:are har varit fantastiska personer att ha kontakt med och deras inspel i olika frågor har ofta varit de mest tankeväckande och skarpa. Tyvärr kan man inte ta för givet vid HT-fakulteterna, med sina fler än 500 kurser varje termin, och där huvuddelen av studenterna registrerar sig för en termin i taget, att det alltid finns någon studentrepresentant att tala med i olika ledningssammanhang. Men det har alltid funnits för mig, och det har varit värdefullt och nödvändigt. Allra bäst har det fungerat när vi inte pratat betygskriterier, även om jag förstår att de är viktiga, utan tänkt kring grundläggande frågor om humanioras och teologis framtid.
Jag ska inte bli för långrandig, men jag skulle vilja ta upp ett par trådar, en sorts spaningar, där jag tror att vi skulle kunna diskutera ännu mer i framtiden.
1: Behöver humaniora lyftas fram och i så fall hur?
Jag hörde igår att en prefekt i Uppsala sa att det finns inget Uppsala universitet eller någon fakultet av betydelse i Uppsala, att allt som betyder något är de enskilda institutionerna och ämnena. Det skulle inte förvåna mig om många studenter och lärare här ibland också tänker så, oavsett om de sömlöst rör sig mellan fakulteterna i sina studier (ja, jag vet att det finns en hel del hinder som vi borde ha tagit bort för längesen för att göra det enklare) och forskning eller stannar inom ett ämne.
Speciellt humaniora – teologi är annorlunda – finns nästan bara som begrepp vid de stora breda universiteten. Hur ger man nästa generation studenter en förförståelse av vad humaniora är, hur viktigt och helt naturligt humaniora är när man väl är här? Och hur får man en arbetsgivare att förstå att humanistens och teologens utbildning är minst lika självklar och gångbar som t ex ekonomens eller juristens i de allra flesta sammanhang, och mer gångbar i de flesta?
Om man bestämmer sig för att tydliggöra humaniora, hur gör man det bäst utan att isolera sig från andra fakulteter, utan att göra skillnaderna för stora och betydelsefulla och blåsa upp humanioras betydelse på bekostnad av ämnenas?
Det där är en fråga som jag tror att vi behöver arbeta med tillsammans, på en mängd olika sätt:
Den blir viktig i och med utvecklingen av Brunnshög. Ska vi satsa på att tydliggöra ett annat kraftcentrum i Lund, Campus Syd eller kanske Campus Uppåkra, eller ska vi försöka överbrygga avståndet. Hålla ihop Campus Lund. Vad tjänar våra studenter mest på?
Hur gör vi med de unga? Ska vi ha ett HT-rum i Vattenhallen, eller ska vi bygga ett Medvetenskapens hus bredvid, där gestaltningar av mänskliga rättigheter, inlärning, narrativens betydelse och mycket annat blir till något lockande och laborativt som man kan utforska också som ung?
Det vore inte så dumt om vi kom till en gemensam ståndpunkt i denna ganska praktiska fråga.
2: Hur ökar vi bäst kontakterna med arbetslivet?
Det här tror jag är en lättare fråga, och den är förstås redan löst för lärarutbildning och arkiv- och biblioteksutbildningar. Men vi har alla fristående kurser kvar att tänka på. Det blir lätt så att de vänds mer inåt det akademiska ämnet.
Jag tror att vi behöver dra in fler humanister och teologer från utanför universitetet för studenter att möta under sin utbildning, personer som också kan komma med synpunkter på våra utbildningar. Men också personer som inte alls blivit typiska humanister och teologer, men som ändå haft stor nytta av våra utbildningar.
Hur gör vi det? Vilka ska vi ta in: kulturentrepenörerna eller myndighetscheferna med HT-bakgrund?
3: Hur kan vi samla resurserna när vi hela tiden växer i kanterna?
HT-fakulteterna växer, men framförallt i kanterna, med nya ämnen, trots att vi gång på gång sagt att vi inte nödvändigtvis vill ha fler. 2022 fick vi nya uppdrag med tolkutbildningar i ryska och ukrainska (först i Sverige) och en ganska kraftfull utökad satsning på minoritetsspråket jiddisch. Det är fantastiskt, och det visar vår potential och förmåga att respondera på samhällets behov.
Men vad det också gör är att ytterligare bygga på vår bredd, kanske öka vår sårbarhet genom att skapa nya små miljöer, när vi snarare skulle behöva samla större studentgrupper för att öka kontakttimmarna och den lärarledda tiden.
Fortsätter det på detta vis, blir det allt mer uppenbart att vi snart behöver ett genombrott när det gäller ersättningen för språkstudier. Och det är väl det som är det mest glädjande jag kan rapportera här. Efter många års ständigt argumenterande av studenter och fakultetsledning är nu Lunds universitet ett av de lärosäten i Sverige som tydligast, tillsammans med Stockholm och Uppsala, framför det budskapet till regeringen.
Det här är också en fråga där det är oerhört viktigt att höra vad studenterna har att säga. Kan vi tillsammans komma fram till en önskvärd balans mellan bredd och kritisk massa inom våra utbildningar? Jag skulle vilja att HT-fakulteterna på allvar inventerade möjligheterna att öka den lärarledda tiden genom olika samarbeten, inom HT och mellan lärosäten.
I alla dessa tre spaningar tror jag att ett samtal med studenterna som kanaliseras genom HTS är avgörande.
HTS kan sträcka på sig, en ung 10- eller 12-åring som bara blir bättre och viktigare – och för alla er studenter som inte haft något att göra med den inre organisationen och uppdragen jag talat om här: om ni inte rusar genom studierna vid HT är HTS ett sammanhang där ni både behövs och kanske kan föra humaniora och teologi in i den ljusnande framtid som är er.
Bästa hälsningar,
Johannes
Finns en risk att tvärvetenskapen konserveras? Tankar från ECHIC-konferensen
Man skulle kunna förvänta sig att ett brett universitet, som Lunds, excellerade i helt oväntade tvärvetenskapliga kombinationer och att förnyelsen var som störst i de tvärvetenskapliga sammanhangen. Men min känsla är att diversiteten är mindre i den tvärvetenskapliga än i den inomvetenskapliga forskningen. Eller är det en synvilla att ungefär samma personer återkommer i alla tvärvetenskapliga initiativ – från pufendorfansökningar till intresseanmälningar till profilområden? Det är antagligen en synvilla, jag har ingen evidens som tydligt visar på det omvända förhållandet. Samtidigt är tanken inte helt i avsaknad av plausibilitet. Forskare som fungerar väl i tvärvetenskapliga sammanhang fortsätter inte sällan i nya tvärvetenskapliga sammanhang. Så länge dessa möjligheter är få och kanaliseras genom ett litet antal institut och görs möjliga genom ett fåtal typer av finansiering koncentreras de intresserade rimligen dit. Det finns en rationalitet i det. Det är naturligtvis bra, men risken att det blir en flaskhals för nya, helt annorlunda tvärvetenskapliga sammanhang med nya forskare kan efterhand bli påtaglig. Lunds universitet måste därför se till att lämna utrymme för tvärvetenskapens olika faser och spelare. Det duger inte i längden att initiativen som blir pufendorfteman, samverkansinitiativ och profilområden är ungefär desamma – och inte heller att de som deltar inom dem är desamma. Eller snarare: om det är så måste det till fler fora som säkrar nästa generation framgångsrik tvärvetenskap. Tanken slog mig idag, under den stimulerande ECHIC-konferensens avslutande dag (som Lunds universitet genom Barbara Törnquist-Plewa och Isak Hammar förtjänstfullt arrangerade), när Ingrid Berg från Uppsala presenterade CIRCUS. På ett sätt kändes det egendomligt med ett tvärvetenskapligt centrum för HumSam. Varför skulle vi ha det i Lund, när vi redan har Pufendorf? Svaret kanske är att CIRCUS, trots sin ämnesmässiga begränsning, möjliggör en mer nyskapande, sökande tvärvetenskap än Lunds universitet har möjlighet att stödja?
Trevlig helg,
Johannes
Fantastiska HT-dagarna på plats igen!
Idag är en sådan där dag som man nästan glömt bort finns. I morse öppnade våra HT-dagar, med föreläsare i högform, en fin publik, och många som besökte skolspåret. Jag stötte på studenter från Malmö och Sösdala på min tur här på LUX och SOL. Jag hoppas att ni som har möjlighet, men ännu inte hunnit, tar chansen.
Imorgon rundar vi av bland annat med de populära Rausingföreläsningarna. De börjar kl 11.15 och rektor avslutar med prisutdelning kl 13. Båda tar ordentliga grepp om årets tema: Hopp och förtvivlan.
Se hela programmet här: https://www.ht.lu.se/samverkan/humanist-och-teologdagarna/2022-ars-ht-dagsprogram/
Bästa hälsningar,
Johannes
Joyce Kling ny president för TESOL international
En av HT:s tillträdande universitetslektorer i engelska med språkvetenskaplig inriktning, Joyce Kling, fick nyligen det hedrande och viktiga uppdraget att leda TESOL, Teaching English to Speakers of Other Languages:
https://www.tesol.org/news-landing-page/2022/04/01/tesol-international-association-installs-new-president-and-board-members
https://www.tirfonline.org/former-tirf-trustee-dr-joyce-kling-installed-as-tesol-president/
Varma gratulationer från HT
Johannes
Framtiden för forskning om högre utbildning
Idag vill jag gärna uppmärksamma er på att LU öppnar utlysningen för professuren i utbildningsvetenskap med inriktning mot högre utbildning, och ytterligare en i utbildningsvetenskap.
https://lu.varbi.com/se/what:job/jobID:463828/type:job/where:4/apply:1
https://lu.varbi.com/se/what:job/jobID:463826/type:job/where:4/apply:1
Att detta är mycket viktiga områden för Sverige att kraftsamla kring är uppenbart, och vi hoppas att LU får bästa möjliga sökande.
Trevlig helg,
Johannes
Ny universitetslektor i arkeologi: Åsa Berggren
HT-fakulteterna är glada att kunna hälsa ny universitetslektor i arkeologi välkommen! Åsa Berggren presenterar sig så här:
”Jag har arbetat inom uppdragsarkeologin i Skåne i 27 år, men har under tiden också haft en fot i forskarvärlden. Som uppdragsarkeolog har jag arbetat med lämningar från vitt skilda perioder, från 10 000 år gamla boplatser, till spår av det svenska bondesamhället, bara några få århundraden gamla. Den vanligaste typen av lämning jag har undersökt är dock spår av boplatser från sten-, brons- och järnålder. Främst har jag specialiserat mig på perioden neolitikum, eller bondestenåldern, ca 4000 – 1800 f.Kr. Bland annat har jag undersökt tidigneolitiska flintgruvor i Ängdala/Södra Sallerup utanför Malmö, en plats som spelat en viktig roll i neolitiseringen i regionen, dvs. övergången från ett liv som jägare och samlare till ett bofast liv som bönder. Min avhandling behandlade också ett neolitiskt material från Malmöområdet, bland annat bestående av keramikkärl och flintredskap, nedlagda i ett kärr i samband med olika ritualer.
Min inställning till hur vi tolkar det arkeologiska materialet är grundad i synen på vår materiella kultur som en del i människans sätt att forma och formas av våra samhällen. Detta har också lett till ett intresse för hur vi utför vårt arkeologiska arbete, allt från utformandet av fältarbetet till tolkningsprocessen som resulterar i ny kunskap om förhistoriska samhällen. En del av min forskning har berört just hur olika metoder och angreppssätt påverkar hur vi förstår och tolkar det arkeologiska materialet och hur vi på bästa sätt kan forma förutsättningarna för att kunna göra kvalificerade tolkningar. Den ökande digitaliseringen av dokumentation, analys och arkivering har inneburit stora förändringar och jag intresserar mig för hur dessa förändringar påverkar den arkeologiska tolkningsprocessen.
Jag har även undervisat i arkeologi som vikarierande lektor här på Lunds universitet, och ser fram emot att återuppta arbetet och få träffa studenter och kollegor igen.”
Bästa hälsningar,
Johannes
Humanisters och teologers viktiga bidrag till vår förståelse av Ukrainakrisen
Kraven på och viljan hos lärosätena att ta tydlig ställning och genom restriktioner och påtryckningar bidra till att göra en skillnad i Ukraina och i förhållande till det mycket oroande världsläget är starka och befogade.
Det ska dock inte förväxlas med den minst lika viktiga roll som våra forskare har som experter i olika sammanhang. Även om många av oss i Sverige följer krigets utveckling i media så gott vi kan räcker fakta om det som enkelt kan rapporteras och förstås inte för att stilla vår oro, ge oss den bakgrund vi behöver för att fatta olika beslut eller förstå alla olika aspekter av vad det egentligen handlar om.
Nästan dagligen deltar våra forskare och lärare i det viktiga arbetet. Kristian Gerner, Per Anders Rudling, Dick Harrison och Barbara Törnquist-Plewa är några av dem som träder fram och ger oss nödvändiga perspektiv och kunskaper. Det är vi tacksamma för, och det finns anledning för fler lärare och forskare vid universitetet att belysa frågeställningar och ge kunskap om samband av mycket olika slag som vanliga människor och beslutsfattare på olika nivåer behöver för att kunna navigera i den för många av oss nya värld som uppstått.
Johannes
Kommentarer