Tack för de samtal jag haft sedan jag skrev här i bloggen om behovet av ett tilläggsspår till professorsprogrammet! Här kommer nu en ny version av förslaget.
Version 250330
HT-fakulteterna har under tio års tid arbetat med olika professorsprogram. Bakgrunden är det stora antalet ämnen och miljöer och de jämförelsevis begränsade forskningsanslagen. Före programmens tid styrdes befordringarna till professor av lärarnas uppnådda kompetensnivå, vilket urholkade fakultetsmedlen och ledde till vad som av dåvarande fakultetsledning uppfattades som för stor koncentration av professorer i ämnen med många lektorer.
Den bärande idén i professorsprogrammen har bestått i att identifiera de ämnen i vilka nya professorer ska anställas när tidigare professor slutat sin anställning. Det har gett möjlighet till en mer noggrann analys av verksamhetsbehovet, och det behovet – snarare än individers kompetens eller möjligheter till goda rekryteringar som uppenbarar sig – styr nu fördelningen av professorer över HT-fakulteternas ämnen.
Det nuvarande professorsprogrammet från 2020 har tjänat HT-fakulteterna väl. Jämfört med flera andra fakulteter har en större andel av HT:s professorer anställts i konkurrens under de senaste tio åren, vilket har medfört ett inflöde av viktig kompetens. Det har ökat internationaliseringen, vilket bland annat haft effekten att EU-finansieringen ökat kraftigt under de senaste åren. Rekrytering i öppen internationell konkurrens bör också i framtiden vara ett viktigt spår.
Jämfört med det första professorsprogrammet (som beslutades 2014) har det nuvarande professorsprogrammet (från 2020) återinfört möjligheten till befordran i särskilda fall, när det gäller så kallade rörliga professurer. Kategorin rörliga professurer motiverades bland annat av att den skulle bidra till att göra starka forsknings- och utbildningsmiljöer nationellt eller internationellt ledande och bidra med karriärmöjligheter inom HT-fakulteterna för framstående lärare och forskare. En rekrytering till så kallad rörlig professor (en anställning med en inriktning som inte återbesätts när innehavaren slutar sin anställning) kan ske genom befordran om det går att visa att den person som befordras är mycket viktig för inriktningen. Befordran har skett vid tre tillfällen sedan 2020.
HT-fakulteterna strävar efter att öka EU-finansieringen och att lyckas i nationella och internationella excellenssatsningar (WAF, Pro Futura, ERC). Främsta sättet att rusta HT för framtiden är att rekrytera den bästa personal vi kan. Men målsättningen är också instrumentellt betingad. Fördelningen av nya fria forskningsanslag vid LU kommer till stor del att styras av fakulteternas andel av universitetets EU-finansiering. På nationell nivå föreslås denna fördelning till lärosätena styras av de enskilda lärosätenas andel av den totala EU-finansieringen samt av hur lärosätena lyckas med strategiska rekryteringar.
Det finns minst två brister med det nuvarande professorsprogrammet som motiverar en komplettering av det. Två av dessa brister är:
1) det nuvarande professorsprogrammet ger inte tillräckligt starka skäl för de bästa forskarna och lektorerna, med inriktningar som inte svarar mot någon rörlig professur, att acceptera anställning eller stanna kvar vid HT-fakulteterna.
2) programmet överdriver verksamhetens förmåga att förstå sina långsiktiga behov. Forskning och utbildning utvecklas underifrån och vilka vägar den tar är svårt att förutspå, men professorsprogrammet förutsätter att vi med god precision kan komma fram till att verksamheten långsiktigt gynnas bäst av en fördefinierad fördelning av professorer.
Rörliga professurer räckte, enligt min uppfattning, inte som åtgärd för att ge möjlighet att anställa personer som kan förnya nuvarande verksamhet för att möta framtida verksamhetsbehov. Det gav inte tillräckliga karriärmöjligheter för att locka de bästa unga forskarna att ta anställning här som lektor eller biträdande universitetslektor. Ett komplett professorsprogram bör också innehålla en möjlighet som är knuten till individernas drivkraft och förmåga, alldeles oavsett kompetensförsörjningsplaner och vilka idéer ledningar har om vilka ämnen som är strategiskt viktiga för HT och LU i framtiden.
Tilläggsspåret till det nuvarande professorsprogrammet bör därför 1) fokusera på individer; 2) ge de bästa juniora lärarna och forskarna i den internationella poolen av möjliga medarbetare vid HT-fakulteterna anledning att acceptera erbjudanden om anställning vid LU. 3) stimulera lärare och forskare vid HT att utveckla sin meritering så att de uppfyller kraven i tilläggsspåret; 4) använda en urvalsmekanism som är transparent och enkel att argumentera för med hjälp av kvalitetsskäl.
Men utrymmet är begränsat. När det gäller volymen är det verkligen ett tilläggsspår det handlar om. Den ekonomiska verkligheten finns kvar och begränsar. Oavsett hur bra professorer vi har kommer vi som ekonomin ser ut idag hamna i stora bekymmer om vi blir fler än 70 professorer vid HT.
Det förslag som jag bedömer som rimligast är att ett nödvändigt villkor för att komma ifråga för tilläggsspåret är att individen har ett ERC, en WAF-förlängning eller motsvarande.
Att detta är ett nödvändigt villkor innebär inte att det är ett tillräckligt villkor. HT-fakulteterna har beslutat om vilka förväntningar de har på framtida professorer, och dessa förväntningar gäller också de individer som är aktuella för tilläggsspåret.
Om man uppfyller de förväntningar på professorer som beslutats vid HT-fakulteterna och innehar ett ERC, WAF-förlängning eller motsvarande, ska man enligt min mening – efter institutionens anhållan, där det ekonomiska utrymmet för en professor bedömts – kunna prövas för anställning som professor.
Bästa hälsningar,
Johannes
Kommentarer