Lunds universitet har alla förutsättningar för att bli ett av Europas ledande lärosäten och också att bli ett av de ledande humanistiska lärosätena. På forskningssidan kan vi redan ana en positiv utveckling åt det hållet, hoppas jag, och det ska jag återkomma till senare. Men utbildningssidan är minst lika viktig, och där finns lite mer strukturella frågor att tänka igenom.
Vi hade en mycket intressant workshop vid HT i fredags, som Karin Ekborg Persson och Sara Virkelyst arrangerade, och där Tim Ekberg bidrog med en utmärkt – om än delvis tistelbeströdd – omvärldsspaning (stort tack Karin, Sara och Tim, väldigt bra!).
Det är Sara Håkansson och jag som är anledningen till att vi vill belysa vår organisation för utbildningsutveckling vid HT-fakulteterna, och vi har fått i uppdrag av HT:s Fakultetsstyrelse och rektor att göra detta under hösten.
Rektors uppdrag till HT är att ”undersöka möjligheterna till att etablera en ’Graduate School’ vid fakulteten primärt för utbildning på avancerad nivå. Undersöka möjligheterna för en ’Post Graduate School’ vid fakulteterna för doktorandstudier.”
Fredagens workshop backade flera steg från uppdraget, och syftade till att undersöka vilka trender vi ser i omvärlden, vilka de eventuella utmaningarna med nuvarande situation är, och vilka möjligheter framåt som kan identifieras.
Jag tror själv att vi har ganska olika problembilder vid fakulteterna, och det beror självklart på att det finns mängder av aspekter av utbildningsutveckling och förutsättningarna för den i ekonomiskt och geopolitiskt kärvare tider. Därför, alldeles oavsett vad det här arbetet kan komma att ge, skulle jag vilja presentera mina egna funderingar här. Jag är inte som Sara Håkansson expert på utbildningsfrågor, så det jag har att komma med är tentativt – men förhoppningsvis ändå av något värde.
Först det viktigaste: HT har ett fint arbete med och en utmärkt organisation för inrättande och utveckling av våra utbildningar. Det märks till exempel på att vi inrättar ganska många utbildningar:
Kandidatprogram i konsthistoria och visuella studier (start hösten 2026)
Kandidatprogram i teoretisk filosofi: Kritisk utredare (start 2025)
Huvudområde: Svenska som andraspråk (start 2024)
Kandidatprogram i litteraturvetenskap (start 2023)
Masterprogram i Öst- och centraleuropakunskap (start 2022)
Masterprogram i filmvetenskap och skärmbaserade medier (planerad start hösten 2028, genomgår inrättandeprövning)
Kandidatprogram i musikvetenskap (planerad start hösten 2028, genomgår inrättandeprövning)
Man kan fortsätta länge med att prata om styrkorna och möjligheterna, MEN en viktig uppgift vid workshopen var att närma sig utmaningarna också. Innebär vår starka position nu att HT-fakulteterna står tillräckligt väl rustade inför framtiden och utvecklar de utbildningar som humaniora och teologistudenter behöver?
Det finns ett par orosmoln som jag menar att man åtminstone bör fundera över innan de eventuellt drar in över oss för att vi ska kunna ta ytterligare ett steg när det gäller våra utbildningars kvalitet, relevans och attraktivitet.
1) Första oron: Det reguljära utbildningsuppdraget utökas inte medan kostnaderna för att bedriva utbildning ökar hela tiden. Det finns en påtaglig urgröpningseffekt som drabbar samtliga våra institutioner och deras utbildningar. Tvärtemot mot vad en del tänker, är det inte studenter som vill läsa utbildningar hos oss som det egentligen är brist på. Snarare har vi idag något för många studenter i förhållande till vårt uppdrag. Men det finns alltså inte längre samma möjlighet att stärka vår kapacitet att bedriva och utveckla utbildning av hög kvalitet genom att ta in många studenter på populära kurser. Den logiken – som kanske aldrig varit enbart till gagn för utbildningarna – gäller inte längre. HT-fakulteternas utbildningar skulle i många fall kunna vinna mycket på att få större resurser per student men färre studenter (tänk på våra språkutbildnungar – om möjligheten till avancerad språkfärdighet stärktes). Men det är ingen helt enkel utbildningsutvecklingsinsats som krävs för att nå dit, och det är svår materia att hantera inom ett så fantastiskt och brett spektrum av utbildningar som tillhör humanioras kärna.
Det kommer då och då dessutom signaler som tyder på att om det skulle ske en förändring i de generella utbildningsuppdragen så skulle det inte vara till humanioras fördel. En sådan politiskt beslutad förändring skulle accelerera urgröpningsförloppet.
2) Speciella regerings- och lärosätessatsningar på nya utbildningar förekommer. Och här är då min andra oro: HT-fakulteterna verkar inte ta del i de satsningar som LU trots allt planerar i den omfattning som vår relativa storlek och våra utbildningsinriktningar ger anledning att förvänta (jag ber om ursäkt för att detta är ett väldigt tunt underlag, men här följer tre exempel: intresseanmälan för deltagande i satsning på högkvalitativa masterprogram i offentlig förvaltning, magisterprogrammet i Totalförsvar och civil beredskap samt i Samhällsresiliens och totalförsvar).
3) Det här är inte platsen att fundera över vilka mekanismer som finns på regerings- och lärosätescentral nivå för att arbeta med utbildningsutveckling, utan jag vill peka på något som ligger inom vårt eget mandat att besluta om.
Min misstanke är att HT har svårt att komma framåt i tillräcklig grad och med tillräcklig självklarhet där det inte är en enskild institution som är den givna förändrings/utvecklingsagenten. Och jag tror att det finns en strukturell förklaring till detta i HT:s syn på utbildningsutveckling på grund och avancerad nivå. På HT:s hemsidor kan man läsa: ”Modellen bygger på grundtanken att institutionerna, som vid HT-fakulteterna själva äger sina utbildningar, har god kunskap om sina ämnen och program.” ” Tanken är att institutionerna ska kunna utgå från sina egna behov.”
Detta är ju i sig utmärkt. Modellen har tjänat oss fantastiskt väl.
Men en intressant diskrepans kan anas: institutionens uppfattade behov är inte nödvändigtvis desamma som regeringens, universitetets eller fakulteternas uppfattade behov – eller för den delen ämnenas.
Vad jag menar är självklart inte att de senare ska vara styrande, men hur kan vi hantera avståndet som uppstår om de senares behov inte är direkt översättbara till något som väldefinierat träffar en eller två institutioner, som regeringens uppdrag att utveckla lärarutbildning i minoritetsspråket jiddisch?
Jag tror att det saknas något hos HT som finns vid de flesta andra fakulteter, och också vid LU centralt:
”Strategiska utbildningsmedel
Universitetets utbildningsverksamhet är omfattande och komplex,
vilket kräver gemensamma prioriteringar och fakultetsövergripande
satsningar. Under året kan därtill oförutsedda gemensamma kostnader
och kostnader utan någon naturlig hemvist uppkomma. Liksom
tidigare år avsätts 6 mnkr för dessa ändamål och rektor fattar beslut
om fördelningen av medel.”
HT har ingen organisation eller nivå för institutionsövergripande satsningar inom utbildning eller utbildningsutveckling. Vi kan, i princip, inte inleda arbete med utbildningsidéer som inte har någon tydlig institutionsförankring (om vi inte gör en krumbukt och kallar det för stödverksamhet), vi kan inte ge piloter som vi äger tillsammans, osv. Vi kan inte göra gemensamma satsningar eller ta gemensamma risker.
Varje institution äger sina utbildningar. Varje institution har därför ansvaret att hantera förändringar inom de ramar de tilldelats. Vissa institutioner är relativt stora och består av många ämnen och utbildningar, och kan i den meningen gemensamt skapa utrymme för framåtblickande förändringsarbete i svåra tider, andra är små – kanske består de av tre eller fyra ämnen.
Det finns ett undantag, en mekanism som möjliggör en annan ordning. Det vi har att arbeta med är detta:
”Universitetsstyrelsen har beslutat att nya anslagsmedel ska användas
för strategiska utvecklingsinsatser liksom 0,5 procent av vardera
anslag.”
Utvecklingsarbete som finansieras med denna 0,5 procent ”bekostas” av samtliga institutioner, om vi nu ska lägga den betydelsen i att institutionerna äger sina utbildningar.
HT-fakulteterna kan behöva skaffa sig ett utrymme att använda denna halva procent på ett strategiskt och institutionsövergripande sätt.
Intryck från workshoppen:
De flesta vid workshopen var inne på att HT behöver utveckla sin kommunikationsförmåga på institutionsnivå. Steget mellan till exempel ett rektorsinitiativ om en ny magisterutbildning till att intresserade institutioner vid HT snappar upp det är ganska stort, och det gäller att informationen når fram till och kan tas om hand av relevant institution.
Jag tror att det också finns ett koordineringsproblem. Det är ibland inte uppenbart vilken den rätta mottagaren vid HT är. Våra institutioner har växt fram på olika sätt, och många utbildningar har mer gemensamt med dem vid andra institutioner än med dem vid den egna. Problemet är att det kan ta tid och kraft och fordra utvecklingsarbete att ta reda på vilken den rätta konstellationen av institutioner är.
Tyvärr är det möjligt att tänka sig att villigheten att ta sig an koordinerande uppgifter beror på institutionernas kapacitet. I framtiden kan vi i värsta fall förvänta oss att vissa institutioner reflexmässigt svarar nej till nya möjligheter, även om de egentligen har de rätta ämnena för utbildningsutvecklingen hos sig.
I framtiden krävs det kanske att vi står ännu lite starkare tillsammans med andra för att kunna hantera utmaningen att hitta sätt att inte bara överleva mer komplicerade tider utan utveckla de utbildningar som framtidens studenter behöver. Det blir intressant att se var fakulteterna landar i sin analys. Jag vill tacka rektor och Fakultetsstyrelsen för uppdraget som gett oss anledning att reflektera över viktiga utbildningsutvecklingsfrågor.
Bästa hälsningar,
Johannes
Kommentarer