I somras skrevs lärosätenas ansvar för det livslånga lärandet in i Högskolelagen, och redan under 2020 drog regeringen igång särskilda satsningar på utbildningar som på olika sätt främjar livslångt lärande. Det planeras för förändringar i arbetsrätten som avser rätten till kompetensutveckling och regeringen har också börjat planera för ändringar i studiemedelssystemet för att tillgängliggöra finansiering för det livslånga lärandet.
En tydlig definition saknas, men det handlar alltså om utbildning som ska svara mot ett behov av kompetensutveckling som kan finnas på arbetsmarknaden eller hos enskilda individer. Det vi vet frågas efter är korta kurser (ibland så korta som 1,5 hp – 3 hp) som erbjuds digitalt. Exempel på sådana finns nu vid HT-fakulteterna då rektor i veckan beviljade tillfälliga medel till tre korta, digitala kurser (3 hp) ur regeringens särskilda satsningar.
Det går att argumentera för att all utbildning på HT-fakulteterna svarar mot livslångt lärande, inte minst för att vi erbjuder så stor del fristående kurser. Men vi behöver ändå under våren 2022 ha en strategisk diskussion om hur vi förhåller oss till livslångt lärande i relation till vårt reguljära utbildningsutbud och hur olika korta utbildningar för livslångt lärande samspelar med till exempel programutbildningar.
Hur identifierar vi avnämare och hur tar vi reda på vilka kompetensutvecklingsbehov vi kan tillfredsställa? Bör vi satsa på ett antal strategiskt uttänkta utbildningar som vänder sig till tydligt definierade avnämare, eller ska institutionerna kunna laborera fritt med utvecklingen av denna typ av utbildning.
Kan vi stärka kopplingen till större forskningsprogram, plattformar och samverkansinitiativ – så att dessa också resulterar i korta, digitala kurser för livslångt lärande?
Trevlig helg,
Sara och Johannes