Det har bara gått två månader – även om det kan kännas som om en evighet passerat. Hur coronapandemin påverkat oss hittills är omöjligt att säga. En del saker är förstås uppenbara: kostnader för forskningsresor, deltagande i konferenser (förutom avbokningskostnader), arrangemang och publika sammankomster har sjunkit dramatiskt. Vi försöker dock hålla god styrfart när det gäller rekryteringar. Vi har beslutat både om vårt reviderade professorsprogram, som kommer att innebära att vi rekryterar ett tiotal professorer under det kommande året, och om att utlysa medel för att bygga upp forskningsplattformar på fakultetsmedel (en sorts mini-SFO:er). De satsningarna skjuts inte på framtiden. Men det är klart att det fysiska mötet är viktigt innan man gör en rekrytering av någon som ska finnas i verksamheten under lång tid, och det kommer säkert att föra med sig en viss fördröjning i rekryteringsprocessernas slutfas.
De försök att ta reda på hur det ligger till med våra utbildningar tyder på att omställningen gått bra, men inte perfekt överallt och i alla avseenden – och med större variation i hur studenterna upplever undervisningen än vanligt. Vi har arbetat på flera plan. Det absolut viktigaste arbetet har förstås ägt rum på kursnivå och främst involverat lärare och studenter, men vi har också arbetat med anpassning av biblioteksverksamhet, studieplatser och mycket annat.
Den stora utmaningen gäller hösten. Dels vore det skönt med klarhet om hösten för alla (det påverkar lärare, studenter och schemaläggare enormt). Dels kommer en höst med stora digitala inslag i undervisning och examination att kräva ett tätare samarbete mellan fakulteter och infrastrukturer när det gäller studieplatser, ett intensivt arbete med examinationsformer, samt nya lösningar för att trots allt kunna genomföra praktiska undervisningsmoment. Alla är nog överens om att även om omställningen gått hyfsat och det finns ytterligare utvecklingspotential är campusundervisning att föredra, och det säger nog något om universitetets betydelse – på flera olika plan – för de studenter och anställda som valt att vistas där.
Studenterna har aldrig uppfattat fakultetsgränser när det gäller valet av studieplatser – och det vill vi inte heller. På SOL och LUX ska universitetsanställda, studenter och allmänhet kunna mötas oberoende av fakultetstillhörighet. Men LUX och ett par andra lokaler i Lund har tagit ett stort ansvar under vårterminen. Idealet inför hösten vore kanske en tjänst som den många städer har när det gäller lediga parkeringsplatser i olika P-hus, oavsett vad FHM ger oss för möjligheter att bedriva undervisning på campus. ”SOL: 2 lediga studieplatser; UB: 10 lediga platser; V-huset: 4 lediga platser ”; vilken service det skulle innebära!
På sikt kommer effekterna av coronapandemin med stor säkerhet att innebära ett ökat söktryck till våra utbildningar. Varken humaniora eller teologi är de absolut första saker man kommer att tänka på i samband med det som inträffat. Det är naturligt att vård, ekonomi och samhällsfunktioner kommer först. Men när det har lagt sig tror jag att betydelsen av frågor om människans villkor och anpassningsförmåga, vilka värden man har att ta ställning till när det gäller global hälsa (se bara SMERs nyutkomna skrift: Etiska vägval vid en pandemi), vad som skapar mening i livet, kommunikation, lärande och vad omdömesförmåga är kommer att uppvärderas och att nya studentgrupper kommer att söka sig till våra utbildningar.
Forskningen vid HT-fakulteterna är mångfacetterad. Den är i hög grad empirisk, handlar om människor och är internationell. Forskningen i humanistlaboratoriet är ett exempel på hur den ofta är oförenlig med social distansering. Men också datainsamling i den forskning som bygger på material i arkiv och samlingar påverkas ibland kraftigt.
Sedan finns det faser i all forskning som handlar om att bearbeta och skriva, och den verksamheten – kan man gissa – behöver inte påverkas negativt, utan kanske till och med positivt, av coronapandemin. Det ska bli ytterst intressant att om några år se om man får mätbara effekter av corona i publikationsmönster, vetenskapliga genombrott och nya teoribildningar. För humaniora och teologis del är det kanske extra intressant. Vid en ytlig jämförelse mellan fakulteter står det klart att våra forskare publicerar mycket men att vi, liksom några av våra systerfakulteter, har en hög andel ”övriga publikationer”. Vad det beror på – dvs. att vi ibland snarare än att publicera en monografi, ett bokkapitel eller en artikel (i ett referentgranskat sammanhang) publicerar på andra sätt – är mycket intressant. Kommer coronapandemin att ändra det?
En annan aspekt handlar förstås om internationella rekryteringar till tidsbegränsade anställningar. Kommer vi att få lika många sökande utifrån? Vad kommer det att på sikt betyda om det under en övergångsperiod blir fler innehavare av våra postdoktorsanställningar som kommer från ett annat svenskt lärosäte?
En av de saker jag är mest oroad över är om kreativiteten i forskargrupper, lärarlag och studentgrupper påverkas negativt av det sätt att mötas och arbeta på som nu etableras. En viss typ av kommunikation faller bort, tror jag – den där man springer förbi varandra bara för att i farten komma att tänka på något och fånga möjligheten till ett meningsutbyte i flykten. För mig är den typen av kommunikation viktig just för mindre grupper. Jag träffar alltid någon i samband med att jag äter lunch på LUX eller går till ett annat hus som jag pratar helt kort med, och ofta sätter det igång processer som betyder mycket för mig i just de samarbeten som involverar de personerna. För att få samma input från ett digitalt möte med de grupperna – som dessutom inte alltid är knivskarpt avgränsade från varandra – skulle jag behöva vara ständigt uppkopplad i olika rum, där jag kunde komma och gå som jag ville. Men nu känns det istället som om jag visserligen hela tiden sitter i zoom-möten, men ofta är inlåst i dem – de blir som en sorts sammanträden eller middagsbjudningar utan spontanitet. För information och demokratiska processer i välorganiserade sammanhang är de på många sätt ideala, dessa digitala möten. Kameran ställer in skärpan på alla samtidigt. Också den som är van vid att synas mest kan få problem med en dålig uppkoppling. Men de kräver att man håller sig till dagordningen! Men tänk att slippa behöva fara runt i världen – eller ens till Stockholm – bara för ett en eller tvåtimmarsmöte. Tänk också på möjligheterna att få de allra bästa sakkunniga från otillgängliga ställen i världen. Det finns stora möjligheter med den hastigt påtvingade digitaliseringen, inte bara när det gäller att nå nya studentgrupper, som vi kommer att ha nytta av i en förhoppningsvis inte så avlägsen ljusnande framtid.
Trevligt veckoslut,
Johannes