Det närmar sig deadline för institutionernas svar på frågan om i vilka ämnen man har behov av och utrymme för professorer. Vi har redan idag ett sådant ”professorsprogram”, men det behöver revideras något.
En sak som har förvirrat några är skillnaden som görs mellan bestående (eller bas-) professurer å ena sidan och rörliga (eller strategiska) professurer å den andra. Låt mig därför först ta upp de två vanligaste missförstånden. Skillnaden har inte att göra med att de senare är tidsbegränsade eller strategiskt viktigare. Alla professorsanställningar är tillsvidare, har samma villkor i övrigt och är strategiskt viktiga. Det som skiljer är motiveringen till inrättandet av anställningen och vad som händer med den efter det att innehavaren slutat. Den bestående (eller bas-) professuren behövs för att upprätthålla en ämnesstruktur. Till exempel är våra forskarutbildningar och flera av våra grundutbildningar av ett slag som kräver långsiktig planering också för tiden efter det att den nuvarande professorn slutat. Utgångspunkten är att de utlyses igen inom samma ämne. Den rörliga (eller strategiska) professuren behövs för att kraftsamla inom samma ämne eller inom ett ämne, område eller fält där vi inte har för avsikt att bygga upp en ämnesstruktur av det traditionella slaget. Utgångspunkten är att den strategiska professuren ska finnas under en generation, men när innehavaren slutar är det möjligt att den resursen används för en ny rörlig professor i ett helt annat ämne.
Fakultetssyrelsen har meddelat att givet vårt nuvarande ekonomiska läge är 2/3 bestående (eller bas-) och 1/3 rörliga (eller strategiska) professurer en önskvärd fördelning. Det är en signal om att styrelsen inte tror att en utveckling mot allt fler ämnen med egen professor är rätt väg att gå. Snarare bör HT-fakulteterna ha något färre ämnen med professor i. Anledningen är förstås att det krävs miljöer för att bedriva god forskning, forskarutbildning och utbildning. Att skapa nya mycket små, möjligtvis isolerade miljöer kring professorer är inte önskvärt. Bättre då med större miljöer där möjligtvis fler professorer, lektorer, forskare och doktorander ingår. Men det är en balansgång, då vi också vill bibehålla kvaliteten i de många små ämnen vi redan har.
Även om det inte har varit avgörande för denna fråga finns det en intressant vetenskapsteoretisk diskussion med viss bäring på resonemangen kring professorsprogrammet:
”Disciplines are distinguished partly for historical reasons and reasons of administrative convenience (such as the organisation of teaching and appointments), and partly because the theories which we construct to solve our problems have a tendency to grow into unified systems. But all this classification and distinction is a comparatively unimportant and superficial affair. We are not students of some subject matter but students of problems. And problems may cut right across the borders of any subject matter or discipline.” (Popper 1963, s. 88)
Kuhnskt orienterade vetenskapsteoretiker har å sin sida pekat på fördelarna med fastare ämnesstrukturer. Det har alltid varit så, att friheten för professorer och andra lärare att utveckla sin forskning i den riktning de finner mest givande har varit stor så även med enbart fasta (eller bas-) professorer finns möjligheten till rörlighet. Vad som tillkommer med rörliga (eller strategiska) professorer är möjligheten att understödja en sådan utvecklingslinje med ytterligare resurser.
Bästa hälsningar,
Johannes