Hej,
HT-fakulteternas verksamhet är enastående, ofta överraskande och oväntad. Idag fick vi reda på att en av våra prefekter, kognitionsvetaren Tomas Persson, tillsammans med kollegerna Gabriela-Alina Sauciuc och Elainie Madsen fått IgNobelpriset 2018. En helt fantastisk utmärkelse, med grund i gedigen vetenskap. Kanske det närmaste ett Nobelpris vi varit? Stort Grattis!
Tidigare i veckan arrangerade Victoria Höög på egen hand ett seminarium som blev lyckat och involverade många lärare och andra anställda, prefekter och fakultetsledning. Det handlade om HT:s visioner och strategier för framtiden. Det oväntade i det fallet var initiativet. Jag hoppas att det var ett av många kommande kollegiala samtal, i olika form och regi.
Jag vill ta tillfället i akt att skriva några rader om vad jag sa på Victorias seminarium och samtidigt betona för er som inte var med att det var en idé som jag presenterade, inte något beslutat eller ens processat i våra nämnder. Idén och dess bakgrund är följande:
Som en konsekvens av befordringsreformen ökade antalet professorer vid HT-fakulteterna under många år. Antalet professorer blev till slut större än fakultetsmedlen kunde bära, och de senaste fem åren har HT-fakulteterna därför varit tvungna att vara restriktiva med att anställa professorer; befordran har inte förekommit alls.
2019 bedömer jag att HT-fakulteterna återigen är nere på en professorsnivå som är långsiktigt hållbar. Det blir då möjligt att staka ut en ny kurs för professorsrekryteringarna vid HT-fakulteterna. Det gäller att ta till vara den möjligheten på bästa sätt och samtidigt undvika den ekonomiskt ohållbara situation och oförmåga till strategisk planering som rådde före befordringsstoppet.
Min idé är tvådelad. Den består för det första i att det nuvarande professorsprogrammet kvarstår i bantad form. Det garanterar HT-fakulteternas kompetens, forskningsbredd och kontinuitet. Det är viktigt för vår identitet. Det namnger 30-40 professurer som ska finnas vid HT-fakulteterna och som återbesätts vid tidigare innehavares pensionering.
Det kompletteras med ett ungefär lika stort antal strategiskt motiverade, rörliga professurer inriktade mot att försäkra att HT:s forskningsmiljöer, forskargrupper och kunskapsmiljöer är nationellt ledande och internationellt slagkraftiga inom ett antal områden. Dessa professurer återbesätts i normalfallet inte. Det är viktigt att det är kvalitet snarare än relevans som styr fördelningen av dessa rörliga professorer, att man bygger på det som redan är starkt, men också att man precis som i professorsprogrammet tar hänsyn till komplementaritet.
En avgörande förutsättning för att implementera förslaget är att en konstruktiv dialog kan föras mellan kolleger, institutioner och fakultetsledning. Förankringen är viktig.
Men det behövs också någorlunda objektiva måttstockar och inspel utifrån för att mäta vetenskaplig kvalitet och kunskapsmiljöers styrka och potential, särskilt för att avgöra vilka rörliga professurer som ska tillsättas. RQ20 kan komma att bli ett betydelsefullt stöd.
Jag tror inte att svårigheterna blir överdrivet stora. När det gäller de strategiska, rörliga resurserna handlar det om att bestämma sig för ett par i taget, i takt med att pensionsavgångar inträffar. Och det handlar också om att institutionerna ska ha råd att anställa en professor. Jag tror att vi ska sträva efter att endast anställa professorer inom områden och ämnen som kan bära den del som inte fakultetsmedlen, ”basresursen”, täcker. På det viset ökar institutionens ansvar och endast de mest livskraftiga förslagen kommer med i processen.
Trevlig helg,
Johannes