Den snart 10-åriga tankesmedjan Humtank har kommit med ytterligare en rapport, #8 om forskningsförmedling.
Det är ett ganska fantastiskt samarbete som ligger bakom Humtanks verksamhet. Avtalet omförhandlades precis före sommarledigheterna, och tretton svenska lärosäten har kommit överens om att fortsätta att tillsammans verka för att stärka humanioras roll såväl inom som utom de akademiska institutionerna. Vidare representerar de aktiva inom Humtank inte ledningarna för lärosätena eller fakulteterna. Många Humtanks-aktiva är forskare och lärare i början eller mitten av karriären, och det de säger är inte ett uttryck för vad rektorer, dekaner eller prefekter anser.
De medverkande lärosätena är i skrivande stund: Göteborgs universitet, Högskolan Dalarna, Linköpings universitet, Linnéuniversitetet, Lunds universitet, Mittuniversitetet, Stockholms universitet, Södertörns högskola, Umeå universitet, Uppsala universitet, Malmö universitet, Örebro universitet och Karlstad universitet. Det finns plats för alla som vill vara med.
Rapporten (som kan laddas ner här) beskriver forskningsförmedling som en humanistisk paradgren som är avgörande för att kunskap som produceras vid lärosätena ska komma samhället till del. En kartläggning som redovisas i rapporten anger att nästan hälften av alla humanister hade ägnat sig åt någon form av forskningsförmedling under de senaste tolv månaderna. Ändå, menar författarna, utgör den numera en stundom förbisedd del av samverkansuppdraget – där sådant som patent och samverkan med företag kommit att uppmärksammas mest. Dessutom är det svårt att hinna med forskningsförmedling vid sidan av forskning och undervisning, och meritvärdet är inte heller så högt som det hade kunnat vara.
Rapporten utmynnar i ett antal förslag på åtgärder:
”att förmedlingskomponenten av samverkansbegreppet – det vill säga kommunikationen mellan forskare och allmänhet – uppvärderas, inte minst av demokratiska skäl;
att innebörden av samverkan tydliggörs i anställnings- och befordringsärenden;
att forskningsförmedling uppvärderas vid tjänstetillsättningar och meriteringar;
att formella möjligheter skapas för forskare att ägna tid åt förmedling, exempelvis genom att öppna för att samverkan (och därmed förmedling) kan skrivas in i bemanningsplaner och tjänstebeskrivningar, och genom att inrätta finansierade samverkansterminer och sabbaticals för att skriva populärvetenskap;
samt att infrastrukturen för forskningsförmedling utvecklas genom satsningar på olika kanaler (såsom bloggar, poddar, populärvetenskapliga tidskrifter) och kontaktytor (exempelvis gentemot journalister, skolor, bibliotek och bildningsförbund).”
Det är svårt att inte hålla med rapportförfattarna i deras förslag.
Samtidigt blir jag ibland osäker på vem förslagen till åtgärder vänder sig. Å ena sidan beskriver och analyserar rapporten frågor inifrån ett vetenskapsområdes- eller t o m fakultetsperspektiv (hur bedömer de humanistiska lärarförslagsnämnderna samverkansmeriter?). Å andra sidan görs jämförelser med till exempel medicin och nationalekonomi. Där handlar diskussionen mer om ifall en forskningsförmedlingskomponent av samverkan behöver identifieras och etiketteras på samma sätt som vi till exempel särskiljer patent. Då känns det snarare som om målgruppen är rektorer eller departement.
Första förslaget till åtgärd säger till exempel att förmedlingskomponenten av samverkan behöver uppvärderas. Är det på fakultetsnivå eller inom högskolan generellt? Efter att ha läst rapporten landar man kanske i det senare: Forskningsförmedling behöver uppvärderas (och kanske stärkas inom andra vetenskapsområden). Men så kommer detta med lärarförslagsnämnderna, och man får intrycket att det i första hand handlar om något internt för humaniora. Det där en ganska viktig fråga, tror jag, för om det är det senare så uppstår frågan om forskningsförmedling på svenska är den form av samverkan som humaniora speciellt ska sträva efter att utveckla. Dels kan man ju tänka sig att det faktiskt finns ett ganska stort behov av att också utveckla det som i rapporten kallas relationen till vetenskap-näringsliv/industri men som också bör inkludera t ex skola/myndigheter/kyrkor/kreativa näringar. Dels är språkfrågan inte trivial. Forskningsförmedling är intressant också i ett internationellt perspektiv (och på annat språk än svenska). Så för mig blir det initialt lite olika reaktion beroende på vilken av mottagarna som avses.
Jämförelsen när det gäller precisionen i hur man mäter forskningsmeritering (särskilt med hjälp av citeringar) i jämförelse med samverkansmeritering tas också upp i rapporten. Forskningsmeriter är lättare att uttrycka och jämföra än samverkansmeriter, särskilt om de senare handlar om forskningsförmedling. Det behöver man göra något åt, menar rapporten. Det är nog en helt riktig iakttagelse. Men samtidigt är den inte klockren. Visst, h-index är av vikt vid vissa anställningar och finansieringsformer, men knappast på något uttalat eller systematiskt sätt inom humaniora. De flesta är redan överens om att man inte kan använda ett sådant mått på ett meningsfullt sätt inom flera humanistiska och framförallt religionsvetenskapliga och teologiska ämnen samt att det inte bör användas på individnivå. Jag tror att liknande resonemang och invändningar dyker upp för flertalet kvantitativa mått kopplade till publikationer. Möjligtvis blir jämförelsen tydligare inom ämnen där t ex h-index har en mer utpräglad roll.
För humaniora har man avsaknad av ”precision” inom båda forsknings- och samverkanskategorierna, och alltså föreligger ett relativt stort mått av expertberoende för bedömning av båda typerna av meriter. Det är inget som hindrar att sakkunniga väljs på grundval av att de har en fantastisk insyn i vilka tidskrifter som är bäst och vem man bör ha citerats av (dvs att de sakkunniga i någon mening är goda ämnesbibliometriker), men det är nog inte helt ovanligt att en sakkunnig väljs därför att denna har en motsvarande insyn när det gäller samverkan.
Om det är ett problem med bristande precision inom samverkan (vilket rapporten argumenterar för och jag håller med om), betyder det också att vi bör lägga större vikt vid mer preciserade mått på vetenskaplig förtjänst och skicklighet? Det finns en balansgång där som inte är helt oviktig. Självklart har Web of Science och Google Scholar gjort oss alla någotsånär kunniga när det gäller en del grundläggande bibliometriska begrepp, och något liknande saknas för samverkan, det är sant.
Efterhand har förmågan att erhålla externa forskningsmedel i konkurrens värderats upp. Det är väl delvis en ekonomisk fråga: lärosätena har helt enkelt inte råd att finansiera hela forskningsdelen själva. Men vissa typer av finansiering förutsätter också en hög grad av de kompetenser som värderas högt inom ämnena oberoende av anslagets ekonomiska värde (förmåga att formulera nyskapande frågeställningar, metodutveckling, forskningsledning, mm.)
En sak som jag tyckte var rolig och bra i texten var den som handlade om begreppsinnovationer. Det är helt rätt att de ska räknas till innovationerna (snarare än någon annan samverkansform), även om de också har en användning inom andra vetenskaper – och då snarare är exempel på interdisciplinaritet än samverkan som jag ser det.
Det där med interdisciplinaritet kanske har en viss bäring på innovationernas uppkomst också. Ett par av exemplen rapporten ger kommer från Husserl och Kuhn.
Husserl är förstås humanist, men hans utbildning är främst naturvetenskaplig: astronomi, matematik, fysik och så filosofi då förstås.
Kuhn är väl också ett exempel på någon som kommer till humaniora relativt sent i sin karriär. Han disputerar i fysik. Om jag minns rätt är det genom undervisning för humanister i vetenskapsteori som han sedan kommer in på vetenskapshistoria och vetenskapsteori.
Det är möjligt att det är ett spår som är värt att plocka upp i det här sammanhanget? Flera av de innovationer som vi själva lyfter fram kommer inte inifrån humanistisk forskning i snäv betydelse. Den kommer i viss mån utifrån.
Stort tack, alla Humtanksaktiva, för ert engagemang och viktiga bidrag till diskussioner som berör många och behöver föras av många.
Bästa hälsningar,
Johannes