Humanistiska och teologiska studentkåren (HTS) firade 10 års-jubileum under lördagen (+2, för så länge satte coronapandemin käppar i hjulet för firandet).
När man sitter i möten hela dagarna som jag blir HTS representanter de studenter som man oftast träffar. Jag har haft privilegiet att få träffa flera kårordförande och presidier under HTS 10 + 2-åriga historia. Det är främst de fyra senaste som jag haft mycket att göra med i min roll som dekan. Men ibland tänker jag på samtal jag haft med HTS första ordförande Hanna Gunnarsson för längesedan, om jag ska vara ärlig så påminner mig Hanna ibland om vad vi sa.
Dessa HTS:are har varit fantastiska personer att ha kontakt med och deras inspel i olika frågor har ofta varit de mest tankeväckande och skarpa. Tyvärr kan man inte ta för givet vid HT-fakulteterna, med sina fler än 500 kurser varje termin, och där huvuddelen av studenterna registrerar sig för en termin i taget, att det alltid finns någon studentrepresentant att tala med i olika ledningssammanhang. Men det har alltid funnits för mig, och det har varit värdefullt och nödvändigt. Allra bäst har det fungerat när vi inte pratat betygskriterier, även om jag förstår att de är viktiga, utan tänkt kring grundläggande frågor om humanioras och teologis framtid.
Jag ska inte bli för långrandig, men jag skulle vilja ta upp ett par trådar, en sorts spaningar, där jag tror att vi skulle kunna diskutera ännu mer i framtiden.
1: Behöver humaniora lyftas fram och i så fall hur?
Jag hörde igår att en prefekt i Uppsala sa att det finns inget Uppsala universitet eller någon fakultet av betydelse i Uppsala, att allt som betyder något är de enskilda institutionerna och ämnena. Det skulle inte förvåna mig om många studenter och lärare här ibland också tänker så, oavsett om de sömlöst rör sig mellan fakulteterna i sina studier (ja, jag vet att det finns en hel del hinder som vi borde ha tagit bort för längesen för att göra det enklare) och forskning eller stannar inom ett ämne.
Speciellt humaniora – teologi är annorlunda – finns nästan bara som begrepp vid de stora breda universiteten. Hur ger man nästa generation studenter en förförståelse av vad humaniora är, hur viktigt och helt naturligt humaniora är när man väl är här? Och hur får man en arbetsgivare att förstå att humanistens och teologens utbildning är minst lika självklar och gångbar som t ex ekonomens eller juristens i de allra flesta sammanhang, och mer gångbar i de flesta?
Om man bestämmer sig för att tydliggöra humaniora, hur gör man det bäst utan att isolera sig från andra fakulteter, utan att göra skillnaderna för stora och betydelsefulla och blåsa upp humanioras betydelse på bekostnad av ämnenas?
Det där är en fråga som jag tror att vi behöver arbeta med tillsammans, på en mängd olika sätt:
Den blir viktig i och med utvecklingen av Brunnshög. Ska vi satsa på att tydliggöra ett annat kraftcentrum i Lund, Campus Syd eller kanske Campus Uppåkra, eller ska vi försöka överbrygga avståndet. Hålla ihop Campus Lund. Vad tjänar våra studenter mest på?
Hur gör vi med de unga? Ska vi ha ett HT-rum i Vattenhallen, eller ska vi bygga ett Medvetenskapens hus bredvid, där gestaltningar av mänskliga rättigheter, inlärning, narrativens betydelse och mycket annat blir till något lockande och laborativt som man kan utforska också som ung?
Det vore inte så dumt om vi kom till en gemensam ståndpunkt i denna ganska praktiska fråga.
2: Hur ökar vi bäst kontakterna med arbetslivet?
Det här tror jag är en lättare fråga, och den är förstås redan löst för lärarutbildning och arkiv- och biblioteksutbildningar. Men vi har alla fristående kurser kvar att tänka på. Det blir lätt så att de vänds mer inåt det akademiska ämnet.
Jag tror att vi behöver dra in fler humanister och teologer från utanför universitetet för studenter att möta under sin utbildning, personer som också kan komma med synpunkter på våra utbildningar. Men också personer som inte alls blivit typiska humanister och teologer, men som ändå haft stor nytta av våra utbildningar.
Hur gör vi det? Vilka ska vi ta in: kulturentrepenörerna eller myndighetscheferna med HT-bakgrund?
3: Hur kan vi samla resurserna när vi hela tiden växer i kanterna?
HT-fakulteterna växer, men framförallt i kanterna, med nya ämnen, trots att vi gång på gång sagt att vi inte nödvändigtvis vill ha fler. 2022 fick vi nya uppdrag med tolkutbildningar i ryska och ukrainska (först i Sverige) och en ganska kraftfull utökad satsning på minoritetsspråket jiddisch. Det är fantastiskt, och det visar vår potential och förmåga att respondera på samhällets behov.
Men vad det också gör är att ytterligare bygga på vår bredd, kanske öka vår sårbarhet genom att skapa nya små miljöer, när vi snarare skulle behöva samla större studentgrupper för att öka kontakttimmarna och den lärarledda tiden.
Fortsätter det på detta vis, blir det allt mer uppenbart att vi snart behöver ett genombrott när det gäller ersättningen för språkstudier. Och det är väl det som är det mest glädjande jag kan rapportera här. Efter många års ständigt argumenterande av studenter och fakultetsledning är nu Lunds universitet ett av de lärosäten i Sverige som tydligast, tillsammans med Stockholm och Uppsala, framför det budskapet till regeringen.
Det här är också en fråga där det är oerhört viktigt att höra vad studenterna har att säga. Kan vi tillsammans komma fram till en önskvärd balans mellan bredd och kritisk massa inom våra utbildningar? Jag skulle vilja att HT-fakulteterna på allvar inventerade möjligheterna att öka den lärarledda tiden genom olika samarbeten, inom HT och mellan lärosäten.
I alla dessa tre spaningar tror jag att ett samtal med studenterna som kanaliseras genom HTS är avgörande.
HTS kan sträcka på sig, en ung 10- eller 12-åring som bara blir bättre och viktigare – och för alla er studenter som inte haft något att göra med den inre organisationen och uppdragen jag talat om här: om ni inte rusar genom studierna vid HT är HTS ett sammanhang där ni både behövs och kanske kan föra humaniora och teologi in i den ljusnande framtid som är er.
Bästa hälsningar,
Johannes