HT-fakulteterna är starka idag; såväl när det gäller utbildning, forskning som samverkan ligger vi långt fram nationellt och internationellt. Men det är min känsla att våra fakulteter behöver förändras en hel del för att vara framtidssäkrade och få kapacitet för nydanande utveckling – och det på flera plan. Det här blir en framtidsspaning.
Humaniora och teologi behöver samspela bättre med utbildningar vid andra fakulteter. Och de utbildningar vi har behöver dra nytta av det som erbjuds i Köpenhamn, Paris, Hamburg, Berlin, Stockholm, Uppsala och Göteborg. Språkutbildningarna behöver hitta nya sätt att utbilda för både bredd och spets.
Förutsättningarna för och kapaciteten som krävs för att kunna bedriva forskning av hög internationell kvalitet är också annorlunda idag än tidigare. Det är viktigt att notera att forskningssidan idag är klart större än utbildningssidan hos oss, och att den utvecklingen kommer att fortsätta. Det betyder att majoriteten av dem som är anställda vid HT långsiktigt måste kunna bedriva forskning av hög kvalitet. Att planera och rekrytera för att våra universitetslektorer ska undervisa 70% av tiden är inte hållbart. Det är inte heller hållbart att våra bästa forskare aldrig deltar i utbildningen. Vi behöver nå en balans. Kanske ligger den runt 50/50 med perioder av sabbatskaraktär för att samla kraft och nya forskningsidéer, givet att vi har lektorer som är internationellt konkurrenskraftiga som forskare och därför kan attrahera externa medel?
HT-fakulteterna, liksom många andra fakulteter i Sverige, håller på att förändras, men det känns för mig som att det sker i lite för långsam takt, åtminstone i jämförelse med de bästa miljöerna i Norden och övriga Europa. Kanske är det ett utslag av rastlöshet att tänka så.
De enskilt viktigaste besluten som universitet fattar handlar om dem som anställs. De näst viktigaste besluten handlar om de förutsättningar som de som anställs får. Vi har inte hunnit med riktigt att ta hand om varje enskild rekryteringsprocess under de goda tiderna, men nu när takten i rekryteringarna blir lägre måste vi vara mycket noga med båda sakerna vid varje rekrytering.
Dessvärre tänker vi oftast inte tillräckligt långt. Vi vet att vi måste ge en kurs nästa år; vi känner en person som kan ge den (och kanske redan gett den med framgång) och är nöjda med att göra en utlysning av en anställning som åtminstone den personen blir intresserad av att söka. En sådan strategi fungerar när tillväxtmöjligheterna verkar ändlösa, men inte när utveckling ska ske med begränsade resurser. Det är stor skillnad mellan de tillsättningar där det trots institutionernas försäkran om gott förväntat sökfält bara finns två behöriga att välja mellan när utlysningstiden passerat (sådana har vi ibland) och dem – som likt vår senaste lockar 74 högt kvalificerade sökande från hela världen: Biträdande universitetslektor i humaniora med inriktning mot digitala kulturer eller språk/kognition/kultur PA2023/3818. Det är åt det senare hållet som vi måste sträva. För att komma dit tror jag att vi behöver:
• Ta bort språkkravet att behärska svenska fr o m dag ett av anställningen vid rekrytering i alla fall utom dem där det verkligen är ett måste. Mobiliteten i Sverige är alldeles för dålig för att få en kritisk massa vid utlysningar i många av våra ämnen. Språkkravet på svenska från dag ett medför ofta att det kvalificerade sökfältet enbart blir internt med någon god ströansökan från fältet utanför Lund
• Arbeta mycket mer målmedvetet med sökfältsanalyser och kontakter med presumtiva sökande
• Förbättra mottagandet vid urvalsdagar. Det ska inte vara en angelägenhet för vår lärarförslagsnämnd och våra fantastiska rekryteringskoordinatorer utan för institutionen!
• Bygga upp intresset för en anställning genom att först anordna internationella workshops mm dit möjliga sökande bjuds in
• Försöka erbjuda den som rekryteras de bästa förutsättningar att kombinera forskning, utbildning och samverkan som går
• Överväga att istället för att rekrytera universitetslektorer utlysa anställningar som biträdande universitetslektor.
HT-fakulteterna måste ändra sina ekonomiska styrmedel för att understödja en sådan utveckling. Vi behöver en ny basresursmodell, där bul:ar utlysta i stark internationell konkurrens ges ekonomiska förutsättningar att kunna tas emot av institutionerna.
Om vi får ett sådant sätt att arbeta på plats behöver vi sedan också hitta en modell där det finns en möjlighet för några av de starkaste universitetslektorerna att befordras till professorer. Rekrytering och kompetensförsörjning hänger samman.
Ja, det får räcka som framtidsspaning för idag.
Trevlig helg,
Johannes
