LUX har hunnit bli 10 år. De gamla husen från 1917 och sextiotalet som själva byggnaden komponerats kring var till stor glädje för biologerna innan vi kom hit. LU är verkligen återbrukets universitet. Men kombinationen är 10 år ny och HT:s egen stolthet. Och vi humanister och teologer har tagit platsen i anspråk och trivs väldigt bra här. Bara en liten bit innanför huvudentrén tycker jag att byggnadens hjärta sitter. Här möter husen varandra, här möter människor som kommer från de olika husen varandra, och möter nya som kommer utifrån. Här tycker jag själv mycket om att vara, och det gör många med mig.
Jag vet inte om det stämmer, men Lunds universitet sägs uppskattas allt mer av unga människor i resten av Sverige. LU har växt mycket, men till skillnad från flera andra universitet lyckats behålla campuskänslan. Det sägs att en verksamhet måste växa för att inte dö. Vi har kanske basunerat ut det budskapet för kraftigt. Viktiga värden, som på ett eller annat sätt är kopplade till att träffas, går förlorade. I en tid när de bästa föreläsningarna redan ligger på nätet, måste det förnuftiga i att investera i en utbildning ha att göra med det mellanmänskliga. Eller kanske i mötet med ett hus med en speciell atmosfär. Eller i att alla håller med om att om man har varit i Lund, och helst i det här huset, så duger man i alla sammanhang.
Jag tänker ibland på vad en numera pensionerad lärare sa. Hon var museimänniska och värnade om ”öppna hus”, ”HT-dagar”, och allt vad de kallades. Hon tyckte att vi skröt utan täckning när vi kallade oss ett öppet universitet. 363 dagar om året hade vi ju inga öppna hus. Jag förstår precis vad hon menade, även om LUX alltid är öppet för oss i personalen och studenterna – och HT-biblioteken därtill nästan alltid för allmänheten.
Det kommer troligen att bli kärvare tider för dem som mäter framgång i antal. Men det kanske kan bli bättre tider för dem som mäter framgång i lyckade möten, kvalitet och nyskapande. För att det ska bli på det senare sättet behöver vi ställa om. Vi måste bevara och utveckla det som vi är riktigt bra på. Men vi måste också ta hand om dem som kommer nya, även om de vill utveckla sina egna spår, ja kanske särskilt om de vill utveckla nya spår. Därför får vi inte bli för rigida, inte känna att allt var ett misslyckande om vi inte lyckades reproducera och förmera oss. Att behålla öppenheten, att stärka mötesplatsen, att vara en plats där vetenskapliga genombrott sker, en plats som studenter känner stolthet över och som de flesta av oss gärna tar oss tillbaka till – även om somrarna blir allt svårare att lämna och lägga bakom sig. Det tror jag är receptet för nästa 10 år. Oavsett om vi själva får en plats i ämnenas historieböcker.
Många har betytt oändligt mycket mer för LUX än jag, och på det viset känns det konstigt att stå här som gratulant. Lotta, Kim och Lynn förstås. Ni får gärna ta ordet nu eller senare.
Stort grattis!
Johannes