HT:s dekanblogg

Forskningsbarometern från Vetenskapsrådets är viktig för oss för att förstå hur våra forskningsområden utvecklas relativt en nationell och internationell kontext. Den är mycket mindre viktig för att förstå hur vetenskapsområdena utvecklas relativt varandra – och det är i grund och botten som det ska vara. Förutsättningarna och utmaningarna våra olika vetenskapsområden har beror ofta på unika kombinationer av omvärldsfaktorer och bara till viss del på strategier de själva råder över.

Men i vissa frågor behöver vi varandra. Humaniora är forskningsmässigt inte speciellt olikt naturvetenskap eller för den delen samhällsvetenskap. Och de som minns förra Forskningsbarometern vet att humaniora är (åtminstone då) ett av de områden där Sverige sticker ut på ett positivt sätt i förhållande till världen i övrigt (och också i förhållande till andra vetenskapsområden). Delar av svensk humaniora är riktig stark om man mäter citeringsgenomslag.

Sedan Forskningsbarometern 2023 skulle jag gissa att fler tidskrifter som humanister publicerar sig i har anslutits till Web of Science och att ännu fler av våra forskare publicerar sig i dem. Det är mycket möjligt att det inte har medfört att vår ställning i världen har förbättrats sedan 2023. Precis som i stort kan ett ökat antal publiceringar medföra att andelen högciterade artiklar sjunker.

Med detta vill jag inte heller argumentera för att citeringsgraden i Web of Science är ett bra sätt att bedöma humanioras vetenskapliga genomslag. Om bara 19% av det vi skriver finns med i Web of Science är det uppenbart att det mesta inte täcks in. Lika uppenbart är det att citeringsgraden blir lidande om de författare som citerar oss inte heller kommer med.
Men det är definitivt inte bra att ta detta som ursäkt för att inte inkludera humaniora i denna den viktigaste nationella forskningsbarometern vi har.

Tyvärr tror jag att ansvaret är delat. Alla forskare är sig själv närmast, och få humanister kan undgå att se att de kommer bättre ut om de försöker identifiera sitt eget genomslag genom Google Scholar än Web of Science. Men för humaniora är det ett misstag. Det finns större anledning för oss att betona att vi är ett mångsidigt vetenskapsområde helt i klass med naturvetenskap och samhällsvetenskap, och att detta syns i de delar som går att mäta med Forskningsbarometerns verktyg – och skulle utvecklingen gå åt fel håll på grund av konkurrens från Kina eller vad det nu kan vara, behöver vi få reda på det så snabbt som möjligt.

Sedan vore det fantastiskt om Vetenskapsrådet dessutom utvecklade verktyg som gjorde det möjligt att analysera de 80% av humaniora som inte går bra att mäta med de nuvarande verktygen, men såvitt jag förstår är det en annan sak.

Narrativet om humaniora behöver utvecklas i en positiv riktning, och Vetenskapsrådet är en av de viktigaste aktörerna i det arbetet. Då är vi inte hjälpta av att läsa, även om det är sant, saker som enbart befäster det alltför etablerade narrativet: ”Humaniora utgör endast 3 procent av publikationerna i vår publikationsdatabas. Denna låga andel kan till stor del förklaras av att forskare inom humaniora ofta publicerar i böcker och nationella tidskrifter, vilket ofta saknas i databasen.” Jag skulle hellre sett skrivningar som att ”humanistiska ämnet X ligger klart över världsgenomsnittet, även om publiceringsvolymerna är små och variationen över tid därför kan väntas vara större än i andra ämnen”.

Vad jag vill säga är att jag tror att det var bra att vi och Sverige såg att humaniora lyckades fint 2023, och att det skulle varit värdefullt att se hur det såg ut idag – med samma vad gäller täckningsgraden otillräckliga verktyg. Sen måste vi förstås hitta sätt att mäta humanioras genomslag som passar de ämnen som inte på kort eller lång sikt gynnas av att publicera sig i internationella tidskrifter. Men jag tror alltså att vi behöver ha båda.