Jag tror att det var 2014 som Sophie Hydén Picasso och jag satte ett djärvt mål för HT-fakulteterna: att vi från och med då skulle få in en ansökan till ERC varje år.
När jag i förra veckan frågade henne hur det såg ut med ERC-deltagandet i år, meddelade hon att vi precis haft två forskare på ERC Starting Grant-intervju (Camilo och Felix), att en var på väg till intervjuträning för ERC Consolidator Grant (Mads), och att fem (Aynne, Giovanni, Panos, Mona och Duska) uttryckt ambitionen att söka ERC Advanced Grant, med deadline i augusti. På Sophies lista över personer som vill söka ERC Starting Grant i mitten av oktober har hon 27 personer (alla kommer naturligtvis inte till skott, men vilket antal!) Förra Marie Sklodowska-Curie Actionsutlysningen, tillade hon, samlade ett tjugotal sökande som ville till HT, tre av dem beviljades (av åtta till LU totalt) – intresset i år är ungefär detsamma.
Det är naturligtvis bara ett nedslag, men förändringen över tid är märkbar och ganska enastående.
HT-fakulteterna har också arbetat intensivt med rekrytering och deltagande i universitetets excellenssatsningar under de senaste åren. Våra fantastiska rekryteringskoordinatorer (Anna och Sofia) – och jag också, tidvis – har haft för mycket att göra med dem (vi skulle ha varit minst en till – tröttheten känns ibland total) – men vi har rekryterat väldigt bra personer, och det är ingen slump att flera av dem dyker upp i listan ovan, som vägvisare för oss andra.
Det är lätt att bli besviken när hårt arbete inte ger omedelbar belöning. Även om jag inte var med i den sista uttagningen av LU:s nomineringar till Vetenskapsrådets strategiska rekrytering av biträdande universitetslektorer, kunde jag inte låta bli att känna en ganska stor besvikelse när varken HT- eller S-kandidaterna fick utdelning när VR härförleden fattade beslut om de 22 lyckliga bul:arna. Hur kunde vår fysikfilosof (Adam) inte beviljas? Så mycket jobb, där det kändes som om vi gjorde allt rätt, och en så bra person, för ett så klent utfall?
I sådana stunder gäller det att komma ihåg vilka de egentliga skälen och vinsterna är. Excellenssatsningsidén handlar inte om att klara sig bra i VR eller WAF. Det kommer aldrig att finnas någon garanti för att den allra bästa personen fångas av en sådan satsning. Syftet är och måste vara ett annat. Det är att använda sig av attraktiva finansieringsmöjligheter för att göra ännu bättre internationella rekryteringar än vi annars skulle ha gjort och att tänka samman excellenssatsningar med vår reguljära rekrytering – allt i syfte att bygga riktigt starka humanistiska och teologiska fakulteter för framtida genombrott och framtidens utbildningar. Av samma anledning är det varken antalet ERC-ansökningar eller vår framgång med dem som egentligen spelar roll. De är en effekt av, eller har andra effekter på, det som verkligen är viktigt. Det är självklart personerna som är viktiga, och hur de kan stärka oss andra genom att vitalisera våra forsknings- och undervisningsmiljöer, men själva arbetet ger oss också anledning att formulera riktning, styrkor, prioriteringar och ibland nya forskningsteman. Studenter, forskare, lärare, administratörer, ledning och externa partners kan involveras på ett sätt som inte låter sig göras så ofta annars. Arbetet blir ett sätt att lära känna oss själva och vem vi vill försöka bli.
Värdet ligger inte i om man till slut får finansieringen – även om belöningen behövs för att vi ska orka jobba vidare på den inslagna vägen.
Bästa hälsningar,
Johannes