Det hävdas ibland att förutsättningarna för det bildande samtalet i Sverige har försvagats. Samtidigt som kunskap framhävs som allt viktigare för vårt samhälle, blir konsekvensen att vi kanske vet mindre tillsammans nu än vi gjorde tidigare. Det är en utgångspunkt för Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar (Natur & Kultur 2020). Det finns en hel del som talar för att hypotesen stämmer. Tidningsläsande (åtminstone när det gäller tryckta tidningar) är till exempel på tillbakagång, och det finns inte en uppsjö av andra allmänt använda plattformar och diskussionsfora som bidrar till framväxten av gemensamma förväntningshorisonter och välövervägda ståndpunkter, åtminstone inte när det gäller viktiga framtidsfrågor. Vi stärker därmed inte tillräckligt vår förmåga att relatera till kunskap inom olika fält, kunskap som dessutom ofta är ny och osäker, och bygger inte heller gemensamma övertygelser som tidigare.
Utbildningar inom universitet och högskola, liksom inom gymnasie- och grundskola, bidrar i hög grad till det gemensamma vetandet. Åtminstone i det förra fallet finns det kanske ändå ofta en tydlig och i sammanhanget besvärande begränsning. Universitetsutbildningar bidrar inte per automatik till det breda vetandet och förmågan att ta till sig kunskap av olika slag. Istället ligger fokus ofta på att utveckla den för professionen viktiga beprövade erfarenheten och det professionella omdömet (som kan träda in när tidigare professionell kunskap inte fullständigt stakat ut vägen). En bok som belyser några av de senare begreppen är Jonna Bornemarks Horisonten finns alltid kvar (Volante 2020). (Jonna Bornemark var också den första föreläsaren vid konstnärliga fakultetens nya seminarieserie om konst och vetenskap på Skissernas museum i onsdags, https://www.konstnarliga.lu.se/samtal-om-konst-och-vetenskap). Det är naturligtvis rationellt på ett sätt. Vi vill att kirurgen ska kunna operera. Det är en oerhörd fördel om ingreppen vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet, som satt sig i blicken, i handlaget och i tänkandet och lika viktigt att omdömet inte sviker yrkesutövaren i nya situationer. Det spelar mindre roll om läkaren är intresserad av och har något väsentligt att bidra med till frågan om Kristianstad ska bygga på översvämningsvallarna eller flytta staden inåt land. Men även om detta är en självklar prioritering i förhållande till yrkesrollen är den inte lika självklar i förhållande till rollen som medborgare.
Kanske skulle den svenska högskolan kunna bidra mer effektivt till den medborgerliga bildning som Sörlin efterlyser om man satsade mer på en breddning av utbildningsinnehållet. I vissa länder har man framgångsrikt genomfört detta inom vad som kallas liberal arts. Liberal arts-traditionen fokuserar på utbildningen och utvecklingen av hela individen och exponerar denne för t ex filosofi, litteratur, matematik och naturvetenskap under studietiden i syfte att stärka förmågan att koppla samman kunskap av olika slag. Liberal arts-traditionen i sin moderna tappning strömmar från USA (Swarthmore, Berkeley, etc.), och i Europa är den robust implementerad vid ett knappt femtiotal lärosäten (UCL, Twente, Leiden, etc.). Göteborg, Uppsala och Södertörn har också i viss utsträckning genomfört svenska liberal arts-utbildningar. Under ledning av förra prorektorn Sylvia Schwaag Serger gjorde Lunds universitet visserligen ett gediget förarbete till en eventuell liberal arts-satsning (Kieve Saling: An Examination of the Liberal Arts, PM 2019), men det dröjer säkert ändå länge innan vi i Sverige förmår värdesätta de bredare utbildningsvägar som liberal arts-utbildningar medför (och som ganska många av våra studenter väljer på egen hand genom att kombinera fristående kurser i olika ämnen). “Programifieringen” av universitetsutbildningar tycks vara här för att stanna, inte minst för att majoriteten studenter och deras kommande arbetsgivare i första hand tycks tänka att väldesignade programstudier som leder mot ett tydligt mål är naturligare än bredare variationer som inkluderar fristående kurser från olika fakulteter. Förhoppningsvis är arbetsgivarnas inställning på väg att ändras, men det kräver fortsatta samtal och ökad förståelse. En fruktbar diskussion om hur en liberal arts-utbildning kan och bör se ut i Sverige – med dess nya samhällsutmaningar, höga förändringstakt och stora behov av omställningar – vore välkommen.
Så vad kan vi göra under tiden? Ett måhända underutvecklat spår utgör en del av lösningen. Högskolan kan också bidra till bildning genom att stärka och vidareutveckla samverkan med andra. Samverkan har sedan länge varit ett av universitetens kärnuppdrag, men ofta har det förståtts i en för snäv betydelse – som samverkan med näringslivet. Genom att vidga samverkan till att omfatta andra delar av samhället kan de stora kunskapsinstitutionerna i högre grad än tidigare dra sina strån till stacken för samtal och kunskapsutbyten när det gäller förmågan att förstå vår tids ödesfrågor – och deras komplexitet – med dem som inte är inskrivna som studenter vid lärosätena (eller som är inskrivna fast på helt andra utbildningar).
De humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet har som ett steg på denna väg nyligen inrättat ett råd för nyttiggörande av forskning. I en första omgång har sex projekt beviljats medel som stöd för utveckling av innovationsidéer. För att utveckla sina idéer kommer de beviljade ansökningarna, förutom medel, att erbjudas möjlighet att delta i aktiviteter under hösten tillsammans med övriga beviljade innovationsprojekt vid HT-fakulteterna.
Ett av projekten, HEKIMA, är en kommunikationsplattform för att förbättra evidensbaserat beslutsfattande vid genomförandet av utvecklingsprojekt, t ex i Afrika. Ett annat, The Dome Project, syftar till att konstruera utrymmen och inredningar som kan användas av utövare av flera religioner på allmänna platser. Ett tredje syftar till att utveckla 3D-teknik för att förbättra turisters interaktion med och utbyte av Lunds domkyrka och ge information som inte är synlig eller enkel att tillgodogöra sig vid det fysiska besöket. Ett fjärde vill utveckla ett brev till aktiesparare med utgångspunkt i historievetenskaperna. Två projekt ska stödja lärandet av språk med hjälp av moderna tekniker.
Förhoppningsvis faller dessa försök väl ut och ger oss erfarenhet som vi kan använda för att mer systematiskt stödja innovativa samverkans- och kommunikationsvägar som på sikt möjliggör ett bättre beslutsfattande i komplexa frågor, både på individuell och samhällelig nivå. Det innebär ett viktigt steg för humanister och teologer att närma sig och samtidigt kanske en smula omdefiniera innovationsbegreppet. Behovet av sådana insatser är emellertid stort och kommer antagligen att växa i takt med att de existentiella dimensionerna av våra stora framtidsfrågor blir allt mer tydliga.
Johannes Persson
