Exakt vad Protagoras ville säga med att människan är alltings mått är väl inte klarlagt av historikerna. En fråga är vem det är som är alltings mått. Är det människosläktet, är det samhället, är det den enskilda individen? Eller kan det variera med vad man mäter? En annan fråga är vad måttet kan appliceras på? Gäller det för allt? En tredje är förstås om det är en formulering av hur det är eller av hur det borde vara. En fjärde är om måttet kan begränsas så att det är giltigt bara för dem som använder det.
Det är klart att vi har svårt att hantera världen på något annat sätt än att sätta den i relation till oss själva. Vi blir alltings mått – även om det leder oss mot förintelsens brant snabbare än vad som brukar vara fallet för arter här på jorden. Jag kom att tänka på det när jag läste en artikel med rötter i vår Space humanities-plattform helt nyligen.
Är det möjligt att någon inom forskningen skulle göra sig själv till idealet, göra sina egna meriter till framgångsmåttet?
Det gör väl ingen, invänder ni nu, och det är förstås sant.
Åtminstone inte så uppenbart. Och det kanske varken skulle vara konstruktivt eller etiskt godtagbart att göra en korrelationsstudie, där man jämför vad någon argumenterar för att kvalitet är i forskning inom ett visst vetenskapsområde med den personens cv. Men följer man Protagaros tankegång är hypotesen att den som lyfter fram X i debatten om forskningskvalitet ofta har X i sitt cv (och kanske mer av X än kollegerna har) naturligtvis inte helt otänkbar.
Varför nu fundera över detta?
Humanister har kanske varit ovanligt tveksamma till att tala om vetenskapliga genombrott, om väsentliga vetenskapliga problem som behöver lösas, eller om sanningssökande. Det är som om vi har haft lättare för att tala om vetenskaplig kvalitet än om vad vetenskapen ska resultera i. Men vi är sällan överens om vad kvalitet är. Citeringar är väl ok, säger någon. Bara om vi använder Google Scholar, säger någon annan.
Det är inte nödvändigtvis något fel med det, mer än att det medför att vi behöver hålla ett öga på frågan om det är behovet av meningsfullhet i den egna forskningsinsatsen som gör att vi förfäktar ett visst mått på kvalitet och framgång.
Jag kan nog tänka att vi borde tala mer om vilka problem som vi vill lösa. Någon måste i alla fall tala om dem. Kanske är det det som markerar skillnaden mellan en akademisk ledare och en forskare. Forskaren kan med viss rätt argumentera för sin definition av kvalitet därför/trots att den gynnar honom, medan den akademiska ledaren inte kan göra det, utan hon måste ta ett steg tillbaka från de egna intressena.
Tänk om vi i likhet med Helsingfors universitet istället skulle våga sätta upp sanning som ett av våra akademiska värden.
Johannes