Ibland forskar och undervisar vi inom områden där individer, organisationer, främmande makter (eller vår egen stat) skulle ha ett intresse av att påverka innehåll och slutsatser. Studier av språkområden, religioner, populism och mänskliga rättigheter är kanske de tydligaste exemplen vid HT-fakulteterna. En enkät som Statskontoret genomförde 2018 visar att 21 av 26 lärosäten anser att det finns risk för att forskare utsätts för trakasserier, hot och våld. En del av våra forskare väljer säkert medvetet en lägre grad av synlighet för att underlätta genomförandet av den valda forskningsuppgiften.
Ändringarna i högskolelagen för att främja den akademiska friheten handlar mycket om att tydliggöra betydelsen av friheten att få välja forskningsproblem, utveckla forskningsmetoder och sprida forskningsresultat som redan tidigare varit lagstadgad. Men nu lägger man till att det är en allmän princip för högskolornas verksamhet att främja och värna den friheten. En anledning är att vi inte kan ta den för given, utan måste vidta åtgärder för att bevara den, en annan kanske att sluta upp bakom idén att högsta kvalitet i vår verksamhet främjas av en sådan fri kunskapsbildning.
Jag tror att för oss på HT-fakulteterna (och vid andra fakulteter) har den friheten länge varit självklar och tagit sig flera konkreta uttryck. Till exempel kan man finna forskare som kanske anställdes med förväntningen att de skulle bidra till viss forskning men efterhand utvecklade sin forskning i andra riktningar.
Vi försöker värna den friheten på olika sätt, även om den kan vara besvärlig att hantera – speciellt i små ämnen. Ett konkret exempel är kanske vårt reviderade professorsprogram där vi skiljer mellan behovet av bas- och rörliga professurer. Den förra rollen krävs för att upprätthålla ett visst akademiskt ämne och den senare för att kraftsamla inom något som är starkt eller under utveckling nu men där vi inte ser framför oss framväxten av en ny fast struktur. En och samma person kan, som jag ser det, över tid växla från den ena till den andra rollen. Personen är alltså inte inlåst i en disciplinär struktur utan kan utnyttja den akademiska friheten att röra sig tämligen fritt. Däremot är vetenskap enormt krävande. Få människor har förmåga att under sitt akademiska arbetsliv förflytta sig särskilt långt från utgångspunkten. Varje fritt valt forskningsproblem tenderar att sluka merparten av vår utmätta tid, och utvecklandet av en robust forskningsmetod som andra än upphovsmannen är beredd att acceptera är också ett gigantiskt och tidsödande arbete. Vi pratar inte om friheten att ha synpunkter på det ena eller andra samhällsfenomenet, som man kanske aldrig ens beforskat, här, utan om friheten att följa ett problem som inte bryr sig om det som tänkts tidigare.
Bästa hälsningar,
Johannes