HT-fakulteterna inledde året med att utropa Humaniora 2020. Kort därefter slog coronapandemin till. Arrangemang har fått ställas in, och mycket kraft har fått ägnas av oss alla åt att få forskning, undervisning och allt annat som vi gör för att fungera under dessa nya premisser.
Det har vi klarat utmärkt, men humaniora och teologi har nog synts mindre snarare än mer under året som gått. Tvärtemot vår avsikt. Andra perspektiv har åtminstone varit mer aktuella i media. Och andra lärosäten, mer specialiserade på distansutbildningar, har växt – kanske förbi Lund.
Det betyder att arbetet med att visa fram vad humaniora och teologi är för ett samhälle där allt färre kommer i kontakt med begreppen med mindre än att de studerar vid ett av Sveriges breda universitet måste fortsätta. Det är nu dessutom några år sedan en humanist eller teolog satt med i den inre ledningskretsen vid Lunds universitet – och det ser ut att gälla också för kommande ledning. Det är kunskapsfrågan jag är ute efter. För att säkra framtiden måste fler känna till vilken forskning som pågår hos oss och vilka fantastiska platser LUX, SOL och för den delen resten av Lund är att komma till som ung eller gammal humaniora- eller teologistudent.
Det fordrar en del av oss. Vi måste ge våra lärare, inte minst de som anställts med uppdraget att utveckla forskning, förutsättningar att göra det på ett sätt som är långsiktigt gynnsamt för humaniora och teologi. Vi behöver lite oftare ställa frågan om hur det går med forskningen – och vart den kan leda – främst i våra samtal med dem. Över hela linjen behöver vi bli lite bättre på att skapa förutsättningar för att skydda forskningstid. I det panelsamtal som avslutade den pedagogiska inspirationskonferensen, för en vecka sedan, var det tydligt att många lärare upplever en svårighet i att kontrollera den tid som undervisningen tar. Snart kommer vi att kunna ta RQ20 som utgångspunkt för en sådan diskussion. Det var lättare förr att glänsa, att skapa sig ett namn, tror jag, men det är inte mindre viktigt, utan mer – för framtiden, idag.
Det går inte heller längre att ducka för frågan om ersättningen vi får per student. Ungefär 60% av studenterna vid Lunds universitet följer en utbildning som ges den lägsta ersättningen, den så kallade HSTJ-prislappen. Inom vissa utbildningar räcker den till för att ge ett rimligt antal lärarledda seminarier och föreläsningar. Det beror på om gruppen som samläser är tillräckligt stor. Med ett stort antal mindre utbildningar går ekvationen till slut inte ihop – varken för studenter eller lärare – särskilt inte om utbildningarnas innehåll egentligen kräver att man träffas ofta. Vi ser det extra tydligt inom språkämnena. Därför behöver vi kraftsamla – tillsammans med Stockholm och Uppsala – för att ändra på språkutbildningarnas förutsättningar
Det kan lätt låta negativt, för det finns saker kvar att göra. Men i själva verket är det oerhört mycket som pekar framåt, mot en ljus framtid för humaniora och teologi. Det får bli temat för ett annat inlägg.
Bästa hälsningar,
Johannes